“In utero” säger du. Eller “Rid of me”. Möjligtvis “Surfer Rosa”. Och visst, alla tre har sina alldeles egna platser i den alternativa musikens historia. Alla är de finfina alster, framförallt de två sistnämnda, men egentligen är de ju bara en mikroskopisk del av hans värv. Och med handen på hjärtat (plus ett kroppsskynke i galon, för att skydda mig från kaskaderna av ruttna ägg och skämda tomater) är de inte ens topp tio av hans samlade produktion – en produktion som, enligt sägnen, omfattar närmare ett par tusen inspelningar. Shit, asså.
Förlåt, undrade du vem tusan jag refererar till? När jag säger ‘han’, alltså? Oj, menade inte att vara diffus, otydlig, obskyr. Jag snackar om Steve Albini. Producenten bakom Nirvanas sista album, PJ Harveys genombrottsplatta och Pixies näst största stund. Ja, och så vette fan om han skulle kalla sig själv för producent. Han spelar ju bara in, påstår han. Slänger upp några mickar och trycker på REC. Följaktligen står det i regel också bara “recorded by…” i skivkonvoluten. Om ens det.
Allvarligt talat. Han är skön, han Steve. Både som gitarrist och kolerisk gaphals i kultbanden Big Black, Rapeman och Shellac (vars “At action park” är en av de 20 bästa rockplattor som någonsin spelats in) och som självförminskande ljudtekniker på otroliga inspelningar med bl.a. Jesus Lizard, Neurosis och Jawbreaker. Sedan kanske vi skall tala lite tystare om de urtrista rutinknäck han gjort för Page & Plant, Stooges och Cheap Trick. Å andra sidan låter ju de plattorna bättre än något annat som de urtidsdjuren har spelat in de senaste 30 åren. Man kan bara föreställa sig hur kackiga de hade varit om inte Albini hade varit där med sina gamla mikrofoner och sina sneda, smutsiga glasögon.
För att inte tala om hans mustigt sardoniska sågningar av musikbranschens kreti och pleti, hans syrliga humor och hans märkliga matintresse. Eller den där obetalbara intervjun på Youtube, där han hoppar omkring på ett par sorts fjädrade styltor samtidigt som han vaxar lyriskt om en obskyr distpedal. Eller hur han framgångsrikt, men antagligen ofrivilligt, gjort sin fullständiga brist på stil och image till sin egen image. (Fast samtidigt: så där ser ju de flesta ljudtekniker ut. Brillor som sist var moderna strax innan Lennon sköts, urtvättade t-shirts med högtalartillverkares logotyper på, och så jeans som aldrig lagats med nål och tråd – bara med gaffatejp från verktygslådan. När han inte bär bensinmacksoverall förstås. “Because it’s comfortable”, typ)
Jo, han är något av en idol. Det är väl därför jag har bemödat mig att samla ihop 18 av hans snusfina produktioner i en Spotify-spellista. Märk väl, dock: det allra bästa ur hans digra diskografi finns förstås inte på Spotify. Dels för att han och/eller artisterna inte vill det, dels för att en del helt enkelt inte finns tillgängligt i största allmänhet, och dels för att ganska mycket i all ärlighet är pretty fucking svårsmält.
Men lyssna iallafall. Vissa av låtarna har ungefär lika mycket gemensamt som Byggare Bob har med GB Glass-clownen. Samtidigt hör man den ljudmässiga röda tråden: de stora trummorna, rumsljudet, de skrapiga gitarrljuden, sången som sällan ligger längst fram i mixen. Integriteten. Och – förstås – den absoluta frånvaron av insmickrande, småkorkade och lättuggade “hookar”.
1. Pixies – Bone Machine
(från “Surfer Rosa”, 1987)
2. The Breeders – Doe
(från “Pod”, 1990)
3. Tar - Cross Offer
(från “Jackson, 1991)
4. The Wedding Present – Suck
(från “Sea Monsters”, 1991)
5. Crain – Proposed Production
(från “Speed”, 1992)
6. PJ Harvey – Missed
(från “Rid Of Me”, 1993)
7. The Auteurs – Light Aircraft On Fire
(från “After Murder Park”, 1996)
8. Silkworm – Nerves
(från “Firewater”, 1996)
9. Ativin – My Eyes Of Yours
(från “Summing The Approach”, 1999)
10. Mclusky – Lightsabre Cocksucking Blues
(från “Mclusky Do Dallas”, 2002)
11. The Jon Spencer Blues Explosion – Hold On
(från “Plastic Fang”, 2002)
12. Songs:Ohia – Peoria Lunch Box Blues
(från “Magnolia Electric Co.”, 2003)
13. Electrelane – Enter Laughing
(från “The Power Out”, 2004)
14. The Ponys – Glass Conversation
(från “Celebration Castle”, 2005)
15. Hot Little Rocket – Like Killers
(från “How To Lose Everything”, 2007)
16. The Forms – Knowledge In Hand
(från “The Forms”, 2007)
17. Ranheim – Hardcore
(från EP:n ”I Don’t Like The Smiths”, 2008)
18. Jarvis Cocker – I Never Said I Was Deep
(från “Further Complications”, 2009)
Jag är ju inte så kreddig så jag har eg bara in Utero som referens men brukar lyssna på saker jag ser med honom på YT. Han och jag delar inte samma vision om hur det ska låta. Det är häftigt med de bombastiska trummorna i Milk It på In Utero, coola gitarrer som låter som att batteriet till distpedalen håller på att dö – men det är just det – mer coolt än bra.
Har du hört Brant Bjork? Lyssnar på honom mycket nu, jävlar vad fin ljudbild. Känns som man står mitt i rummet. Naturligt. Jordigt. Som Harvest fast med lite mer dist.
Har väl inte så mycket med kredd att göra. Albini känns sjukt okreddig just nu. Men den där PJ Harvey-låten… shit, alltså. Eller Magnolia Electric.
Brant Bjork känner jag bara till namnet, men jag ger ett öra!