“Musiken är ett glashus på sluttningen där stenarna flyger, stenarna rullar. Och stenarna rullar tvärs igenom men varje ruta förblir hel.” Så sade Tomas Tranströmer. Jag vet inte riktigt vad han menar med det, men det låter fint. Och framförallt låter det som jag vill att musik skall låta. Tror jag. Jag är lite ambivalent. Musik kan ju vara så jäkla mycket. En liten tjej som spelar blyg blockflöjt till kompet av handklapp. En gammal gubbe som kan in- och utsidan av en saxofon och spelar tusen noter i sekunden. En kör av strupsångare. Fyra mesiga killar med gitarrer som sjunger om ensamhet. Eller någon som slänger ner ett trumset för en spiraltrappa. Oavsett vilket finns det kvaliteter i all sorts musik. Utom möjligtvis vit makt-musik. Jag är inte särskilt nischad.
Ja, jag heter förstås Mats Ömalm, men det visste du antingen sedan tidigare eller så har du ganska säkert räknat ut det. Jag tänkte inte skriva någon biografi, för jag även om det är jag som skriver om mina tankar kring musik, så är det nog inte så superintressant.
Men i korta drag:
Jag är född i mitten av sjuttiotalet. Bor på Upper East Side, Luleå. Är gift. Har hund. Jobbar med marknadskommunikation och ibland som copywriter. Musiker. Norrlänning. Försöker mig på golf. Vill du veta mer, skicka en uggla (eller mejla, det går lika bra).