Varför den något missvisande benämnda musikstilen power pop aldrig riktigt slagit igenom upphör aldrig att förvåna mig. Eller, förvånad blir jag väl egentligen inte, utan snarare lite beklämd över att gitarrpopfans är så svartvita i sitt tänk. Det är liksom Felt eller Foo Fighters. Som att bara käka sparris eller biffstek, aldrig något mitt emellan. Jag menar, frågar du mig så tillhör exempelvis Big Stars första, Teenage Fanclubs ”Songs From Northern Britain” och Posies ”Frosting On The Beater” till några av världens bästa album genom tiderna, med låtar som i en rättvis värld borde vara megahits och vända upp och ner på skyskrapor. Till skillnad från andra marginaliserade mitt-i-mellan-genrer som exempelvis pubrock och power metal finns det på de bästa power pop-alstren otroliga melodier, ambitiösa arrangemang, fantastiskt musikerskap och originella idéer. Eller så är det precis det som är problemet. Lite grann som den progressiva rocken – det uppfattas som duktigt och i varierande styrka pretentiöst. Och ibland så är det väl så. Typ Jellyfish, vars ”Spilt Milk” mer eller mindre känns outhärdlig – antagligen för att de lyssnat in sig alltför mycket på Queen, Beatles music hall-experiment, Wings (f.ö. tidernas kanske äckligaste band) och E.L.O. Det blir ju ingen glad av, nej. Det låter bara proppmätt och flåshurtigt. Eller Fountains of Wayne och Ben Folds, som kombinerar underfundiga kompositioner med tramstexter. Jag förstår att det kan upplevas som lite oäkta, lite oengagerat. Som att i en seriös, eterisk landskapsmålning kludda in en liten apa som visar arslet. Då skiter man hellre i det. Om artisterna inte tar sig på allvar själva, varför skulle jag det, liksom?
Men ibland, bara ibland, hör man en sådan där platta där man bara tänker: varför gillar inte alla det här, hela tiden, utan förbehåll? Nada Surfs senaste, ”The Stars Are Indifferent To Astronomy”, är just en sådan. Varenda jävla låt känns som att den borde tilltala precis varenda tvåbent varelse på planeten, för att den känns så bred, så bred. Och ändå förstår jag att den är så smal, så smal. Något får mig att tänka, av alla jäkla band, på amerikanska Metal Church. Inte för att de har något som helst musikaliskt gemensamt – jag kan inte tänka mig att de ens hört talas om varandra – utan för att de verkar i lika snäva ingenmansland. Metal Church var ett sådant där gammalt band som bara trampade på, år efter år, utan att någonsin egentligen ta sig någonstans (tänk Anvil, fast duktigare och mindre barnsliga), helt enkelt för att de var för smala. För tunga och hårda för de som gillade”vanlig” hårdrock, men för enkla och mesiga för att gillas av thrash metal-fansen, uppskattade av kollegor och kritiker, men alltid på fel sida genombrottet.
Nada Surf fick en radiohit med ”Popular” 1996, efter vilken det blev tämligen tyst, även om bandet gjorde det ena lysande albumet efter det andra – hela tiden för mesiga för Dave Grohl-dyrkarna, för rockiga för twee-popparna och inte tillräckligt aviga för större delen av indiescenen. Precis som med t.ex. tidigare nämnda Posies drabbades de alltså av den s.k. power pop-förbannelsen: ofta älskade av kritiker och kollegor, lika ofta totalt ignorerade av publiken.
Det blir säkert ingen ändring denna gång heller. Nu är de ju inte bara för smala, för ocoola och för små – de är dessutom skitgamla (sångaren Matthew Caws fyller hela 45 år i år). Och så har basisten äckliga dreadlocks. Men det förändrar inte det faktum att ”The Stars Are Indifferent To Astronomy” är det bästa album som släppts första kvartalet i år. Låtarna är små melodiska mästerverk, helt i klass med Big Star när de var som allra bäst. Bandet låter ungefär som Sebadoh hade kunnat göra om de bara hade lärt sig spela ordentligt, skrivit färdigt sina låtar och spelat in dem med bättre utrustning än en Hobbexmikrofon och en portastudio. Och då är jag ändå ett Sebadoh-fan.
Första spåret ”Clear Eye Clouded Mind” är en kalasbra rockrökare, någonstans mitt emellan J Mascis och Jayhawks. ”Jules & Jim” tar sitt namn från, och refererar hejvilt till, Truffauts film med samma namn från 1962, och är en klurig poppärla med en kanonsnygg textkrok i refrängen. ”Teenage Dreams” förenar Cheap Trick och T-Rex och är så fullpackad med hookar att ett ”normalt” band hade gjort ett halvt album av dem. Man kan fortsätta in absurdum, för det finns verkligen inte ett svagt spår. Och så är bandet bara sjukt bra. Jag gillar verkligen inte orden ”tajt” och ”sväng”, för det får mig att tänka på äckliga grejer som Tower of Power och sånt. Men de gör det på rätt sätt, på det där sättet som gjorde t.ex. The Only Ones och The Skids så bra. Inte musikersnyggt, bara snyggt. Det är inte revolutionärt, inte alls. Om något är det snarare tvärtom. Men just här och just nu är jag fullkomligt beredd att skita fullständigt i det.
Som sagt, de kommer inte att breaka denna gång heller. Grillade sparvar kommer inte att flyga in i deras munnar. Pharrell Williams kommer inte att producera deras nästa album. Ingen av bandmedlemmarna kommer att dejta Heidi Klum eller bilda en supergrupp med Mick Jagger eller Damon Albarn. Mig gör det ingenting, men det kanske är trist för Nada Surf. Man skulle kunna säga att de är lite för bra för sitt eget bästa, helt enkelt.
Fotnot: ”The Stars Are Indifferent To Astronomy” finns inte på Spotify, men går att streama på Paste Magazines webbplats. Annars kan man ju köpa albumet digitalt via iTunes eller fysiskt via bandets egna sajt nadasurf.com.
