Många saker skall sammanfalla för att ett år skall anses som gott. För exempelvis vinkonnässören är det en korrelation mellan fatets kvalitet, väder, vind, soltimmar och jordmån som skapar en god årgång. Och säkert en massa annat också. För musikälskaren är det lite knepigare att fastställa vilka samband som generar en god albumskörd. Jag har tidigare för min egen del noterat ett enkelt men tydligt sådant: ett globalt och personligt skitår sammanfaller ofta med ett musikaliskt skitår. Och vice versa. Efter att ha skummat igenom mina gamla blogginlägg och årsbästalistor tycker jag mig ha tillräckligt med vatten på den där kvarnen att lägga fram denna i övrigt fullständigt ogrundade hypotes. Eftersom jag är både pålitlig och intelligent tycker jag därför att du skall svälja det jag nyss framlagt med hull och hår. Skriv ner det och bär det med dig överallt.
Utifrån ovanstående inledning drar du antagligen slutsatsen att jag inte är så särdeles imponerad av Musikåret 2011. Om du gör det – grattis, you’re bang on target, pal. Å ena sidan kan det förstås antas att jag helt enkelt börjar bli förskräckligt gubbig. Mitt musikbibliotek i iPhonen stödjer det antagandet till stor del: Replacements ”Pleased to Meet Me”, Bowies ”Low”, Little Feats ”Dixie Chicken” och Captain Beefhearts ”Trout Mask Replica”, bland mycket annat gammalt träck.
Å den andra kan man peka den tidigare nämnda korrelationen globalt skitår -> musikaliskt skitår. Se bara på framväxten av Tea Party-rörelsen, arabiska regimers övergrepp mot sina medborgare, massmordet i Norge, tsunamin i Japan och den vandrande katastrofen Håkan Juholt. För att bara ta några exempel. Visst har artister och album även i år hyllats av kritiker och publik, men ärligt talat – hur många kommer att lyfta St. Vincents halvpekoral ”Strange Mercy” eller Wild Beasts snoozefest ”Smother” till skyarna om fem år?
Men visst: jag börjar nog bli gubbig. Bara det faktum att jag fortfarande tänker på något så otidsenligt som begreppet album klassificerar mig väl automatiskt som ”out of step, out of time”. Eller att jag fick kämpa som den där lilla gnagaren i ”Ice Age”-filmerna för att komma på de tjugo låtarna som återfinns på nedanstående Spotifylista (som kunde ha varit lite längre, om inte flera indiebolag dragit sig ur samarbetet på grund av de patetiskt usla ersättningsvillkoren).
—
Mina nyårslöften inför 2012: skriva oftare (låg svårighetsgrad). Bli en fantastisk pappa (relativ svårighetsgrad). Lära mig spela melodica som Augustus Pablo (hög svårighetsgrad – kommer antagligen att brytas).
—
Album som var jämna och bra, men utan spår som sticker ut: Thursdays ”No Devolución”, Fireworks ”Gospel”, Title Fights ”Shed”, Junior Battles ”Idle Ages”, Red City Radios ”The Dangers of Standing Still”, Samiams “Trips”. De finns på Spottan.
—
Årets bästa samlingsplatta: “Invasion of the Mysteron Killer Sounds” (Soul Jazz).
—
Två kanonplattor som borde ha representerats i årslistan, men som inte finns på Spotify:
Centro-Matics ”Candidate Waltz” (Lyssna och titta på “Iso-Residue” här)
Office of Future Plans självbetitlade debut (finns att lyssna till på Dischords sajt här)
—
The Beach Boys ”Our Prayer” (från ”The Smile Sessions”)
Cass McCombs “County Line” (från “WIT’S END”)
Cymbals Eat Guitars “Wavelengths” (från “Lenses Alien”)
Mattias Alkberg “Lys upp mig som en stjärna” (från “Anarkist”)
Driver Drive Faster ”It’s All Over It’s Everywhere” (från ”Open House”)
Rival Schools ”A Parts for B Actors” (från ”Pedals”)
Fountains Of Wayne “A Dip in the Ocean” (från “Sky Full of Holes”)
Graveyard “Hisingen Blues” (från “Hisingen Blues”)
Obits “Beggin’ Dogs” (från “Moody, Standard and Poor”)
The Black Keys “Lonely Boy” (från “El Camino”)
Fucked Up “Queen Of Hearts” (från “David Comes To Life”)
Trash Talk “Gimme Death” (från “Awake”)
Hot Water Music “The Fire, The Steel, The Tread” (från singeln med samma namn)
Kurt Vile “Puppet To The Man” (från “Smoke Ring For My Halo”)
David Bazan “Wolves At The Door” (från “Strange Negotiations”)
Slow Club “If We’re Still Alive” (från “Paradise”)
Yuck “Get Away” (från “Yuck”)
The War On Drugs “Brothers” (från “Slave Ambient”)
M83 “Wait” (från “Hurry Up, We’re Dreaming”)
The Horrors “Oceans Burning” (från “Skying”)
(URL: http://open.spotify.com/user/matsomalm/playlist/1jrFxDPeikszcVNM6aB7XB)
Smaklig spis. Over and out.
Mats
2009 är vi där igen, med allt vad det innebär. Trams som Hardcore Superstar är “den nya hårdrocken”, och Hjalle Lorentzon-citatet känns ånyo rätt aktuellt. Men nu som då så finns de där rackarna som kanaliserar sin energi i vad som mer än något annat verkligen ÄR hård jävla rock. Jag tänker på britter som Gallows och The Ghost of a Thousand, svenskar som Grace.Will.Fall och amerikanerna i Fucked Up och The Bronx. Band som tar avstamp i Black Flags galnaste stunder, Drive Like Jehus meckiga skränrock och den våldsamma, olycksbådande tyngden i dagens föremål för min vördnad:
Eftersom en stor del av min referensbank har sitt ursprung i musikrelaterade händelser, produkter och erfarenheter är det förstås naturligt att jag ofta ser egots inverkan på just sådana ting. Och titt som tätt upplever jag också att egot faktiskt inverkar i positiv mening på människors musikskapande. Som Bear Quartets “89″, Animal Collectives senaste, Beach Boys “Pet Sounds” och John Cales musikaliska arv, för att bara nämna några. Eller i stort sett hela Lee Perrys egna output. När man liksom låtit personligheten (eller diagnosen), ens egna önskningar och preferenser helt och hållet styra produktionen. Inte kallt beräknande, utan helt frisläppt i nuet och utan oro för andras förväntningar. Egot som arbetsredskap skulle man kunna säga.
Du som är tidigare glatt bekant med bandet från makalösa album som “The Soft Bulletin” och “Christmas on Mars” tänder säkert på premissen. Du som inte är det kommer antingen att fullständigt avsky “Embryonic” eller låta dig svepas in i en ljudbild som både förskräcker och förhäxar, förtrollar och förvånar, rubbet. Det är liksom ingen idé att beskriva hur det låter. Inte för att jag är begränsad till ett visst antal tecken, men det är bara poänglöst att ge sig på namedropping eller referenser. Den enda parallellen jag kan dra är möjligtvis till “Piper at the Gates of Dawn” och Beckombergas slutna avdelning. Egot som arbetsredskap, som instrument, som producent. Egot lössläppt från kropp och själ, och lämnad att härja fritt i rymd och studio.