Utifrån ovanstående inledning drar du antagligen slutsatsen att jag inte är så särdeles imponerad av Musikåret 2011. Om du gör det – grattis, you’re bang on target, pal. Å ena sidan kan det förstås antas att jag helt enkelt börjar bli förskräckligt gubbig. Mitt musikbibliotek i iPhonen stödjer det antagandet till stor del: Replacements ”Pleased to Meet Me”, Bowies ”Low”, Little Feats ”Dixie Chicken” och Captain Beefhearts ”Trout Mask Replica”, bland mycket annat gammalt träck.

Å den andra kan man peka den tidigare nämnda korrelationen globalt skitår -> musikaliskt skitår. Se bara på framväxten av Tea Party-rörelsen, arabiska regimers övergrepp mot sina medborgare, massmordet i Norge, tsunamin i Japan och den vandrande katastrofen Håkan Juholt. För att bara ta några exempel. Visst har artister och album även i år hyllats av kritiker och publik, men ärligt talat – hur många kommer att lyfta St. Vincents halvpekoral ”Strange Mercy” eller Wild Beasts snoozefest ”Smother” till skyarna om fem år?

Men visst: jag börjar nog bli gubbig. Bara det faktum att jag fortfarande tänker på något så otidsenligt som begreppet album klassificerar mig väl automatiskt som ”out of step, out of time”. Eller att jag fick kämpa som den där lilla gnagaren i ”Ice Age”-filmerna för att komma på de tjugo låtarna som återfinns på nedanstående Spotifylista (som kunde ha varit lite längre, om inte flera indiebolag dragit sig ur samarbetet på grund av de patetiskt usla ersättningsvillkoren).

—

Mina nyårslöften inför 2012: skriva oftare (låg svårighetsgrad). Bli en fantastisk pappa (relativ svårighetsgrad). Lära mig spela melodica som Augustus Pablo (hög svårighetsgrad – kommer antagligen att brytas).

—

Album som var jämna och bra, men utan spår som sticker ut: Thursdays ”No Devolución”, Fireworks ”Gospel”, Title Fights ”Shed”, Junior Battles ”Idle Ages”, Red City Radios ”The Dangers of Standing Still”, Samiams “Trips”. De finns på Spottan.

—

Årets bästa samlingsplatta: “Invasion of the Mysteron Killer Sounds” (Soul Jazz).

—

Två kanonplattor som borde ha representerats i  årslistan, men som inte finns på Spotify:

Centro-Matics ”Candidate Waltz” (Lyssna och titta på “Iso-Residue” här)
Office of Future Plans självbetitlade debut (finns att lyssna till på Dischords sajt här)

—

Men så till listan:

The Beach Boys ”Our Prayer” (från ”The Smile Sessions”)
Cass McCombs “County Line” (från “WIT’S END”)
Cymbals Eat Guitars “Wavelengths” (från “Lenses Alien”)
Mattias Alkberg “Lys upp mig som en stjärna” (från “Anarkist”)
Driver Drive Faster ”It’s All Over It’s Everywhere” (från ”Open House”)
Rival Schools ”A Parts for B Actors” (från ”Pedals”)
Fountains Of Wayne “A Dip in the Ocean” (från “Sky Full of Holes”)
Graveyard “Hisingen Blues” (från “Hisingen Blues”)
Obits “Beggin’ Dogs” (från “Moody, Standard and Poor”)
The Black Keys “Lonely Boy” (från “El Camino”)
Fucked Up “Queen Of Hearts” (från “David Comes To Life”)
Trash Talk “Gimme Death” (från “Awake”)
Hot Water Music “The Fire, The Steel, The Tread” (från singeln med samma namn)
Kurt Vile “Puppet To The Man” (från “Smoke Ring For My Halo”)
David Bazan “Wolves At The Door” (från “Strange Negotiations”)
Slow Club “If We’re Still Alive” (från “Paradise”)
Yuck “Get Away” (från “Yuck”)
The War On Drugs “Brothers” (från “Slave Ambient”)
M83 “Wait” (från “Hurry Up, We’re Dreaming”)
The Horrors “Oceans Burning” (från “Skying”)
(URL: http://open.spotify.com/user/matsomalm/playlist/1jrFxDPeikszcVNM6aB7XB)

Smaklig spis. Over and out.

Mats

15 låtar. Massvis med gitarrister. Samtliga vita. Nästan* inte en enda kvinna. På något sätt känns det symptomatiskt att 2010 blev året då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Men vad kan jag göra? Tjusigare än så här blev det ju inte.

Teenage Fanclub ”Baby Lee”
Fannies har fortfarande inte tagit sig förbi ”September Gurls”. Inte jag heller.

Weekend ”End Times”
Alla Mary Chain- och Gang of Four-fans, säg “whoo-oh”…

Surfer Blood “Floating Vibes”
…och fortsätt om du gillar Yo La Tengo. Fasen, det här kan vara årets album…

Superchunk ”Digging For Something”
…men jag är inte säker. Mac & co. ligger också bra till…

The Radio Dept ”Domestic Scene”
…eller så går titeln till Lundapaugarna.

Wolf People “Silbury Sands”
Inte för att liket efter Cream behövde återupplivas, men zombies var ju helrätt 2010.

Midlake ”Acts Of Man”
Sällsamt vackert. Och ystert dystert.

Les Savy Fav ”Let’s Get Out Of Here”
Själv stannade jag uppenbarligen i växten runt 1995…

Ariel Pink’s Haunted Graffiti ”Bright Lit Blue Skies”
…men regredierade åtminstone inte till 1969 likt Ariel Rosenberg.

The Gaslight Anthem ”The Queen Of Lower Chelsea”
Springsteen-fetischen tycks ha släppt lite…

Title Tracks ”Every Little Bit Hurts”
…så kanske får man hoppas på en Costello-revival inför 2011?

Field Music ”Them That Do Nothing”
Eller varför inte plocka fram ”Here Come The Warm Jets” igen…

Frightened Rabbit ”Living In Colour”
…för av allt att döma gick den estetiken igen både här och där.

The Posies ”The Glitter Prize”
Efterlängtad comeback som kanske inte levererade fullt ut.

James Blake ”CMYK”
Ty människan kan inte leva på enbart gitarrplink.

Lyssna här.

Over and out.

Mats Ömalm

(* Laura i Superchunk och Kay Hanley som gästar Posies-låten är enda undantagen.)

MEN, och notera de stora bokstäverna, uppenbarligen går det att bli fullkomligt övertygad om motsatsen. Och den motsatsen stavas Brokencyde. Att lyckas destillera ner så mycket vidrigheter i ett paket är nästan beundransvärt. Deras uppenbarelse saknar motstycke, så pass att mitt annars ganska hyggliga förråd av invektiv tömdes totalt på ett halvt ögonblick. Svordomarna räcker inte till. Min fasa når nya, oanade nivåer. Lite sent, kanske, för resten av världen har redan hunnit dissa dem i något år. Men vad spelar det för roll egentligen? Min smärta blir inte mer ringa för det.

“Bandet” kommer från Albuquerque och består av ett gäng Partille-Johnnys som kallar sig Se7en, Phat J, Mik L och Antz. De har även en dansare utklädd till gris. Need I say more? Nej, det gör jag inte. Men jag ber er att spänna fast säkerhetsbältena, dra på er störtkrukorna, svälj en dubbel dos sjösjukepiller och förboka ett möte med en lämplig terapeut. När det går så här illa föredrog jag nog att kidsen pysslade med grov kriminalitet  istället.

Det här är vad som händer när amerikanska medelklassungdomar får obegränsad tillgång till MySpace, internetporr och Autotune. Det här är konsekvensen av ett sjukt samhälle. Det här är videon till låten “Freaxxx”.

Pär Sinding-Larsen skriver vettigt om “bandet”. Ingen annan i Sverige tycks ta problemet på allvar.

Det har varit ett bra år. Jo, det har det faktiskt. Kanske inte voluminöst överväldigande, men flera av låtarna från det gångna året letade sig ju faktiskt in på min topp 100-lista över decenniets allra gottigaste. Kanske har det att göra med att jag konsumerat enormt mycket musik i år – jag har överlag konsumerat populärkultur som om den höll på att ta slut – men det känns som att en rätt fet kaka vax lagts framför mig ändå. En värdig avslutning på ett årtionde är det iallafall.

Men för att inte hålla er på halster längre, här är 20 låtar som lyfter, sänker, peppar, tröstar och allt det där. Utan inbördes rangordning, förstås. Man ska ju inte ta ställning i onödan. Jag säger inte att detta nödvändigtvis är något slags facit. Säger inte att jag kommer att hålla med mig själv om bara ett kvartal. Säger bara att dessa låtar har betytt något för mig i år. Och det räcker långt.

Cass McCombs “You Saved My Life”
JJ “From Africa to Malaga”
Passion Pit “Moth’s Wings”
Bat For Lashes “Daniel”
Röyksopp “The Girl and The Robot”
Animal Collective “My Girls”
We Were Promised Jetpacks “Quiet Little Voices”
Arctic Monkeys “Crying Lightning”
Dinosaur Jr. “Over It”
Sonic Youth “Malibu Gas Station”
Wilco “Everlasting Everything”
Fever Ray “When I Grow Up”
Telefon Tel Aviv “You Are the Worst Thing In the World”
Yeah Yeah Yeahs “Skeletons”
Jadakiss feat. Ghostface & Raekwon “Cartel Gathering”
Jay-Z feat. Alicia Keys “Empire State of Mind”
Stor “Där Ni Ser Mig (Kör Svartskalle)”
Major Lazer “Bruk Out”
Beenie Man “Gimmi Gimmi”

Självklart finns det en spellista på Spotify också. Klicka här för att lyssna.

Tills nästa gång: fridens liljor och gött mos,

Mats Ömalm

Reaktionen som kom, grunge, var egentligen inte särskilt hård, den heller. Bara något år in på dess korta sejour i musikvärldens medvetande var även den formulärisk, blek och förljugen. Så var den revolutionen all. Och hela tiden låg den riktiga hårda rocken där i bakgrunden och puttrade för sig själv, på sin kant. Som ett parallellt universum av oljud, aggression och medialt ointresse. Bortsett från små spontana utbrott på ytan – jag tänker bland annat på de små svallningar som exempelvis dödsmetallen gjorde, även om just den ofta var tämligen serietidningsartad – brydde sig ganska få människor om Rapeman och Melvins, för att nämna två som tog de mindre trafikerade vägarna.

2009 är vi där igen, med allt vad det innebär. Trams som Hardcore Superstar är “den nya hårdrocken”, och Hjalle Lorentzon-citatet känns ånyo rätt aktuellt. Men nu som då så finns de där rackarna som kanaliserar sin energi i vad som mer än något annat verkligen ÄR hård jävla rock. Jag tänker på britter som Gallows och The Ghost of a Thousand, svenskar som Grace.Will.Fall och amerikanerna i Fucked Up och The Bronx. Band som tar avstamp i Black Flags galnaste stunder, Drive Like Jehus meckiga skränrock och den våldsamma, olycksbådande tyngden i dagens föremål för min vördnad:

Converge.

Jag har i all ärlighet aldrig lyssnat särskilt mycket på Converge. De var alltid det där bandet man bara skulle gilla för tio år sedan, och jag gissar att jag var på någon annan plats i livet just då. Oemottaglig. Eller så började jag bara i fel ände, liksom. Hörde “fel” skiva eller “fel” låtar. Men när jag nu lyssnar på senaste plattan “Axe to Fall” så faller allt på plats. Jag har hunnit ikapp. Det belönar sig.

“Dark Horse” öppnar albumet med en ettrig och psykotisk gitarrslinga som har lika mycket gemensamt med Angus Young som med Greg Ginn, och sätter en bråkig och intensiv ton för vad som komma skall. Avgrundsdjupt tunga gitarriff varvas med nerviga hastighetspartier, förbyts i dissonant oväsen och mynnar inte sällan ut i granithårt kaos. Ovanpå allt svävar Jacob Bannons distade vrål, mer som ett extra instrument än regelrätt sång.

Fjärde spåret “Effigy” summerar upp ganska exakt vad Converge handlar om: halsbrytande speed, våldsamt tuggande riff, aviga rytmer och ett sound som drar in extrem metal och hardcore i ett paket. Det låter både elakt och desperat, primitivt och intelligent, blytungt och blixtsnabbt. Inte alls som de klumpfotade ursäkter till thrash metal som många i straight edge-scenen försökte sig på i mitten av 90-talet. Det låter helt enkelt genuint och – vågar jag säga det – kompetent. Och riktigt fucking hardcore. Lyssna på “Damages” och gå ner på knä.

Men så, vilket jag förstår är legio när det gäller Converge, dras det ner lite på psykvårdsmanglet mot slutet av skivan. “Cruel Bloom” skickar tankarna i riktning mot Tom Waits och Nick Caves mördarballader, och även avslutande “Wretched World” plöjer framåt i snigeltempo. Likväl är båda spåren hårdare än knogjärn av titan.

Visst, att kalla det hårdrock är väl att rent definitionsmässigt hårddra det lite. Samtidigt är det så jag upplever Converge på nya plattan: det är hårt som fan, och det rockar så in i helvete. Räcker för mig.

Mats Ömalm

Mer: Officiell hemsida, MySpace, Dagens Skiva, GP.se, Sydsvenskan, Aftonbladet
Spotify: “Axe to Fall”
Annat aktuellt: Slayer!!! (DN.se), Alkberg är tillbaka (SvD.se), Katastroffilm (Fokus), Sprithögern lever (ETC), Ludd i luren (ComputerSweden)

Å den andra sidan kan egot beskyllas för några av de märkligaste företeelser som någonsin skådats. Egot kan göras ansvarigt till att Carolina Gynning fick för sig att skriva böcker, en generation basister att ställa sig framför 30.000 människor och riva av halvtimmessolon på ett instrument som egentligen skapades för att fylla ut ljudrummet mellan konsertpukor och valthorn, och en liten georgisk präststudent att annektera en hel jävla kontinent. Okej, kanske inte egot helt ensamt – droger, hybris och taskiga uppväxter har säkert bidragit till vansinnet – men i mångt och mycket är det egot som snedtänt och flamsat iväg när man hör om de skogstokiga grejer som folk faktiskt gör. För att ge några ytterligare exempel: Grizzlymannen. Burj Dubai. “Use Your Illusion (pts. 1 & 2)”. Kyrkbränningar. Pink Floyds uppblåsbara gris och Fleetwood Macs halvt luftfyllda pingvin. Den här bloggen.

Eftersom en stor del av min referensbank har sitt ursprung i musikrelaterade händelser, produkter och erfarenheter är det förstås naturligt att jag ofta ser egots inverkan på just sådana ting. Och titt som tätt upplever jag också att egot faktiskt inverkar i positiv mening på människors musikskapande. Som Bear Quartets “89″, Animal Collectives senaste, Beach Boys “Pet Sounds” och John Cales musikaliska arv, för att bara nämna några. Eller i stort sett hela Lee Perrys egna output. När man liksom låtit personligheten (eller diagnosen), ens egna önskningar och preferenser helt och hållet styra produktionen. Inte kallt beräknande, utan helt frisläppt i nuet och utan oro för andras förväntningar. Egot som arbetsredskap skulle man kunna säga.

Precis som The Flaming Lips på nya albumet “Embryonic”. Det är knäppt, vrickat, excentriskt, stukat, skruvat, barnsligt och oerhört egocentrerat. På ett alldeles ypperligt sätt, alltså. Jag har varit ganska ljummen inför bandets tidigare “kommersiella” (notera citationstecknen) ambitioner på singlar som “Race for the Price” och “The Yeah Yeah Song”. Därför är det härligt att höra att man grävt ner sig i varenda galenskap i boken, släppt sargen och åkt ut på isen under pågående slutspelsmatch iförda ögonbindlar och clowndräkter. Helt ointresserade av vad som händer runt omkring, och fullständigt orädda inför vad som kan hända. Detta blir nog första och sista gången jag kommer att prisa Warner Brothers, men man måste onekligen ge skivbolaget cred för att ha vågat satsa resurser på Wayne Coynes musikaliska rymdresa.

Du som är tidigare glatt bekant med bandet från makalösa album som “The Soft Bulletin” och “Christmas on Mars” tänder säkert på premissen. Du som inte är det kommer antingen att fullständigt avsky “Embryonic” eller låta dig svepas in i en ljudbild som både förskräcker och förhäxar, förtrollar och förvånar, rubbet. Det är liksom ingen idé att beskriva hur det låter. Inte för att jag är begränsad till ett visst antal tecken, men det är bara poänglöst att ge sig på namedropping eller referenser. Den enda parallellen jag kan dra är möjligtvis till “Piper at the Gates of Dawn” och Beckombergas slutna avdelning. Egot som arbetsredskap, som instrument, som producent. Egot lössläppt från kropp och själ, och lämnad att härja fritt i rymd och studio.

Mats Ömalm

Mer: Pitchfork, Nöjesguiden, Groove.se, FlamingLips.com
Annat aktuellt om musik: Paul Anka bråkar & Dylan släpper samling (DN.se), Jackson suger & Whitney dyker upp (GP.se), “Rock Band” i iPhone (SvD.se), iTunes LP gratis utanför iTunes (MacWorld)

Annars då? Jag är sjukt peppad på “Where The Wild Things Are“. Inte bara för att Spike Jonze har regisserat, eller för att skärmdumparna ser helt fantastiska ut, eller för att trailern var alldeles lysande. Karen O från Yeah Yeah Yeahs står nämligen för soundtracket, ihop med kufar från bl.a. Deerhunter och Liars. Det är inte rakt igenom briljant, men många av spåren är helt underbart drömska.

And guess what? Soundtracket finns på Spotify redan nu, även om filmen inte landar i svenska biografer förrän den 27:e november. Missa varken film eller musik!
Lyssna: http://open.spotify.com/album/1GJHGVV5KGS2cV0oBc58VQ

Summeringen av 00-talet är i full gång, och som du garanterat vet har magasinet Novell startat upp sajten nollnolltalet.se, för att sammanställa årtiondets 100 bästa låtar. Något som slår mig, och säkerligen många andra, är vilken nästan konform enighet som råder bland musikälskarna som bidragit med listor till nollnolltalet.ses bautaprojekt. (Man har f.ö. redan börjat diskutera decenniets sämsta också… ber att få återkomma med mina nomineringar!)

Som listälskare kan naturligtvis inte jag heller låta bli att peta ihop en dylik samling. Och, till både min fasa och lättnad, är jag förstås i princip lika konformistisk. Sjunger i unison med resten av kören, så att säga. Samtidigt tror jag att många inte bara tagit till sig Spotify som musikkanal, utan även låtit sina listval påverkas av det. Överraskande få låtar på de listor jag sett saknas nämligen på Spottan. En del skulle säkert argumentera att det beror på Sptfys bredd och innehåll, men jag är inte fullt så säker på det.

Jag vill därför se min lista som en något modifierad variant av den jag egentligen tänkte göra. Bl.a. räknar jag in Shellacs “Steady as she goes” och “Prayer to God” till två av de kanske 5 bästa låtarna under hela 00-talet. Men, något som knappast är obekant för those in the know, så vill ju inte Herr Albini och hans medbrottslingar synas eller höras på musikdatabasen du jour.
Eller Ad Finems vackra “If you fall”, ett housespår från 2003 som är så läckert vemodigt att det lätt slår ut minst 10 av låtarna på min lista. Just house och garage är något som jag kanske känner är lite underrepresenterat i min uppradning, men det beror helt enkelt på att många av de låtarna jag älskar och minns inte finns där.

Ännu ett element av påverkan uppstår dessutom utifrån något som kanske kan kallas “tidens affekt”. Jag har betydligt lättare att komma ihåg dunderlåtar från 2008 och 2009 än sådant som släpptes för, säg, 5-6 år sedan. Även om hundra skepp måste ha kommit lastade med otroliga låtar.
Därför har jag fegat ut lite i min definition av denna lista. Jag kallar den “De 100 bästa låtarna från 2000-talet… som finns på Spotify“. Chicken, I know. För att ytterligare göra ryggen fri har jag valt att inte heller rangordna dem… mental cykelhjälm, eh? Kanske är det heller inte särskilt subversivt, men what the hockeypuck?

Och ska jag vara helt ärlig är jag egentligen lite osäker på ett par av låtarna. Om de verkligen platsar. Egentligen.

Ett annat problem är naturligtvis att 00-talet ännu inte är över. Vad gör man om decenniets svar på “Pet Sounds” dyker upp i november? Om någon får för sig att släppa en ny “Tonight’s the Night” eller droppar något som trumfar “Spirit of Eden”? Har jag ditt mandat att revidera min lista då? Vilka låtar hamnar då på skräphögen?

Äh, vad tusan. Vi korsar väl den bron om vi kommer fram till den. Let’s rock.

De 100 bästa låtarna från 2000-talet… som finns på Spotify: (utan inbördes rangordning)

Johnny Boy “You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve”
The Shins “Phantom limb”
Doves “Black and white town”
Blonde Redhead “23″
Deerhunter “Cover me slowly”
We Were Promised Jetpacks “Quiet little voices”
Cass McCombs “You saved my life”
The Radio Dept. “The worst taste in music”
Kings Of Convenience “I don’t know what I can save you from (Röyksopp remix)”
Bat For Lashes “Daniel”
Röyksopp “The girl and the robot”
Lindström “I feel space”
M83 “Kim & Jessie”
The Postal Service “Such great heights”
Håkan Hellström “Klubbland”
Tracey Thorn “It’s all true”
Aaliyah “Try again”
Ruff Endz “No more”
Next “Wifey”
Kanye West “Through the wire”
Cassie “Call u out”
Amerie “One thing”
Beyoncé “Crazy in love”
Angie Stone “Wish I didn’t miss you”
Britney Spears “Toxic”
Robyn “Be Mine”
The Tough Alliance “Koka-Kola veins”
The Streets “Let’s push things forward”
Audio Bullys “Way too long”
OutKast “B.O.B.”
Roots Manuva “Witness (One hope)”
Rodney P “Big tings again”
Fallacy “Big ‘n bashy”
Lily Allen “LDN”
The Embassy “Some indulgence”
The Coral “Dreaming of you”
Broder Daniel “Shoreline”
Cardigans “You’re the storm”
Wilco “Jesus, etc.”
Brian Wilson “Surf’s up”
Nelly Furtado “All good things (come to an end)”
Gwen Stefani “4 in the morning”
The Embassy “It pays to belong”
LCD Soundsystem “Losing my edge”
Daft Punk “Short circuit”
Maskinen “Alla som inte dansar”
Familjen “Det snurrar i min skalle”
Vapnet “Kalla mig”
Damian Marley “Welcome to Jamrock”
Collie Buddz “Come around”
Rhythm & Sound w. Shalom “We been troddin’”
Hot Chip “And I was a boy from school”
Junior Boys “In the morning”
Annie “Heartbeat”
José Gonzales “Crosses”
Lou Barlow “Legendary”
Bon Iver “Skinny love”
Säkert! “Allt som är ditt”
Koop “Baby (D’Malicious remix)”
Kate Nash “Foundations”
Animal Collective “My girls”
Ne-Yo “So sick”
Jaheim “Just in case”
Jay-Z “Izzo (H.O.V.A.)”
Ghostface Killah “Kilo”
Dead Prez “Hip hop”
Nas “Carry on tradition”
T.I. “What you know”
Juvenile “Get ya hustle on”
Twista feat. Kanye West & Jamie Foxx “Slow Jamz”
Fattaru “Mina hundar”
Loop Troop “Zombies”
Justin Timberlake “My love”
Ne-Yo “Closer”
Mary J. Blige “Family affair”
Kelis “Milkshake”
Lil Mama “Lip gloss”
Justin Timberlake “Rock your body”
Gui Boratto “Beautiful life”
Booka Shade “Mandarine girl”
Seba “Blaze and fade out”
Luomo “Tessio”
Telepopmusik “Breathe”
Cut Copy “Hearts on fire”
Laurent Garnier “The man with the red face”
Ian Brown “F.E.A.R.”
Midlake “Roscoe”
Mavis Staples “Down in Mississippi”
Sharon Jones & The Dap-Kings “Just dropped in (to see what condition my condition was in”
The Libertines “Can’t stand me now”
Yeah Yeah Yeahs “Maps”
Rival Schools “Used for glue”
Franke “Aldrig förstå”
Turbonegro “City of Satan”
Britta Persson “Cliffhanger”
The Strokes “Last nite”
Midlake “Head home”
Håkan Hellström “Känn ingen sorg för mig Göteborg”
The Perishers “Get well soon”
The Antlers “Kettering”

Lyssnar på listan gör du naturligtvis genom att klicka här.
Som vanligt uppskattar jag feedback, kritik och kärleksförklaringar. Känns det för betungande kan du ju bara säga “hej”.

Auf widersehen,

Mats Ömalm

Annan (in)aktuell musik: 92-åring toppar albumlistan, Brittisk hyllning till ABBA (DN.se), Gamla ljud blir rytmisk soul (Sydsvenskan)

Det kommer något snart. Jag tror att det blir en lista över de 100 bästa poplåtarna någonsin. Inte 00-talets bästa låtar. Tidernas bästa poplåtar. Lite halvt på uppmaning av herr Alkberg. Om jag har tid kommer den i veckan. Annars veckan efter.

Tills dess kan ni ju ta och lyssna på “The Grandfather Paradox”. Kom i vintras. Den är inte lättsmält eller poppig på något sätt, och 9 av 10 skulle nog enas om att mycket av det låter förskräckligt, eller åtminstone konstigt. Avig minimalism brukar göra det. Jag, däremot, tycker att det låter ballt. Men det är ju jag det. Och jag gillar ju Young Marble Giants, Robert Hood och saker som låter swoosh-swoosh-blipp-blopp-psssccchhh.

Oh well. Titta förbi lite senare, kompis.

Mats Ömalm