I likhet med ungefär 75% av all svenskar under 40 år såg jag förstås Henrik Schyfferts försvarstal till 90-talet. Ja, jag såg faktiskt den sista föreställningen på teve också. Jag hade inte tänkt orera så värst mycket om den faktiskt, men den fick mig iallafall att tillfälligt förenkla mina minnen av årtiondet. Det var ironi, illern Göran och grunge. “Ho ho ho, jooo, precis så var det!” Men det var det ju inte. Alls. När jag tänker efter så fick jag de facto en otroligt stor del av min musikbildning under de 10 åren. Om jag ska vara helt ärlig, och det ska jag naturligtvis, tror jag att mer än hälften av min skivsamling består av 90-talsmusik.

Det är ett bespottat årtionde (fast å andra sidan – vilket årtionde är inte det?), 90-talet. Ironi, illern Göran och grunge, som sagt. 16-procentig bankränta, Oasis vs Blur och pretentioner. Docklands, Hotmail och krig på Balkan. Jag hade två nummer för stora Dickies, meterlånga nyckelkedjor och bowlingskjorta. Blekte håret (jo, jag hade hår en gång i tiden) och vägrade kött. Dissade sport, läste fanzines och gick Enstaka kurser.

Ett arv från 90-talet är självfallet att jag sket fullständigt i de grejerna som spelade någon roll och istället ägnade mig åt tramset. Lite som Henrik Schyffert pekade på: vi var så självupptagna och ängsliga att vi bara larvade oss och ironiserade över våra föräldrar medan det pågick ett blodigt krig och etnisk rensning ett par hundra mil från våran landsgräns. Och vi gjorde inte ett skvatt åt det. Vilken brist i ens karaktär egentligen. Det tog mig mer än tio år innan jag satte mig ner och försökte ta reda på vad som hände i det forna Jugoslavien. Jag vet fortfarande löjligt lite. Bättring utlovas.

Men nu var det inte det jag tänkte skriva om, så förlåt om jag fastnade i tjugohundratalistisk självrannsakan. I sann 90-talsanda tänkte jag faktiskt rada upp musiken som formade nittonhundratalets sista årtionde för mig istället för att fokusera på de allvarligare bitarna. Så ytligt. Så fresh.

Iallafall: allt var inte grunge. Väldigt lite var grunge. Grunge hände ju egentligen bara under några få år i början av årtiondet. Det var dessutom otroligt ointressant. 9 av 10 band var dessutom gamla hårdrocksakter som bytte kläder och färg på gitarrerna. Och, med något enstaka undantag som jag inte ens kommer på, var de alldeles särdeles usla. Jag vet inte om man kan räkna Quicksand som grunge – min fru skulle nog göra det – men de var förstås fantastiska. Melvins? Ja, kanske. Fast ändå inte. Helmet? Nja.

Nej, ska vi snacka 90-tal så vill jag nog illustrera det med denna Spotify-spellista (helt grungefri):
http://open.spotify.com/user/matsomalm/playlist/3ri7hsHHpkuz5PYzGqWSdr

1. Mogwai “Yes! I Am A Long Way From Home”
2. Wilco “Via Chicago”
3. Sonic Youth “Dirty Boots”
4. Stereolab “Ping Pong”
5. A Tribe Called Quest “Award Tour”
6. My Bloody Valentine “Only Shallow”
7. Elliott Smith “Bottle Up And Explode!”
8. Daft Punk “Revolution 909″
9. Spiritualized “Come Together”
10. Paul Weller “Wild Wood”
11. OutKast “Return Of The G”
12. Air “Kelly Watch The Stars”
13. Yo La Tengo “Sugarcube”
14. Wu-Tang Clan “Protect Ya Neck”
15. Beastie Boys “Gratitude”
16. Notorious B.I.G. “Machine Gun Funk”
17. Guided By Voices “Sad If I Lost It”
18. Belle & Sebastian “Get Me Away From Here I’m Dying”
19. DJ Shadow “Organ Donor”
20. Poison Idea “Just To Get Away”

Det fanns förstås massvis mer. Jag kan lätt plocka ut 50 låtar som finns på Spotify, och 50 till som inte gör det. Det mesta, känns det som, saknas. Typ Jawbox, Drive Like Jehu och Fugazi. De La Soul, Boards of Canada och Shy FX:s “Original Nuttah”. Första Sunny Day Real Estate och allt med Shellac. Grejer på K Records. “Going Black Again”. För att inte tala om det som jag glömt bort för tillfället, men som jag minns i anden.

Hur var ditt 90-tal?

Mats Ömalm

Andra musiknyheter: 80-talets riders är tillbaka och 90-talets höjdpunkt lever fortfarande (DN.se), Världsförbättrarna skitar ner (SvD.se), Napstergrundaren vill hänga med Pirate Bay (ComputerSweden/IDG)

Sommar och semester innebär för rätt många av oss pocketdeckare, glada anthems på boomboxen och rosévin i bersån. För mig, som just avslutat semestern, visade sig vädret alltför ofta från sin allra tristaste sida. Vilket å andra sidan gav mig tillfälle att lyssna in mig på några av den sena vårens och tidiga sommarens lite mer knepiga skivsläpp. Jag tänkte passa på att tipsa om fyra stycken som var en skön kontrast till all trist sunshine reggae och irriterande sliskiga 80-talscovers.

Andreas Tillianders album “Show” låter bitvis otippat poppigt och ganska läckert. Framförallt är malande technoinstrumentalen “No Fleetwood No Mac” en schysst stänkare, och även vokalspåret “Caught in a Riot” tillsammans med New Moscow är vemodigt snygg, om än på gränsen till synthig. Du vet, lite kall och stolpig. Liksom. Däremot är det omtalade samarbetet med Jocke Berg, “Arlanda”, en riktig stinker. Först trodde jag att Berg gjorde en parodi på sig själv, men jag blir allt mer rädd för att det faktiskt är på allvar. Helt enligt gängse förväntningar är Andreas Tilliander som bäst när han spelar Detroitkortet i dansgolvsrökare som “Wasted Dance”, eller tar fram brus- och ekomaskinerna i “Stay Downer”. Då känner jag mig hemma igen.
Lyssna/se: “Caught in a Riot”

Brus och eko är annars Kevin Martins paradnummer, och han drar fram tonvis av det under sitt alias King Midas Sound. Senaste tolvan på Hyperdub innehåller tre bastunga nummer, med a-sidans andra spår “Ting Dub” som höjdpunkt. Till upphackade, fragmenterade elektroniska reggaerytmer låter han sina maskiner spräcka, knorra, frasa, klicka och dista tills man tror att något faktiskt är trasigt i hörlurarna. På ett förbaskat bra sätt, förstås.
Lyssna: bleep.com/hyperdub

Trasigt låter det definitivt inte om elektronikern Monolakes senaste alster “Atlas-Titan”. Däremot låter det avigt, stressat, dissonant och nästan ondskefullt. Från att tidigare ha lånat både en och två saker från kompisarna i Basic Channel har Robert Henke, som han egentligen heter, nu mejslat fram något alldeles eget. Något som gränsar både till dub, techno och jungle, men som inte för den skull är endera. A-sidans “Atlas” är en snabb, olycksbådande sak som får mig att tänka på “Blade Runner”, övergivna industrifastigheter och seriemördare. Andra låten “Titan” är minimal och atmosfärisk, och går förstås inte heller att dansa till om man är normalt funtad.
Lyssna: Monolake downloads

På tal om Basic Channel så har ju ena halvan av duon en alldeles förtjusande fyraspårs EP ute nu. “Vertical Ascent” heter Moritz Von Oswald Trios debutplatta, och precis som väntat är den helt briljant. Von Oswald har slagit sig ihop med själafränderna Vladislav Delay och Max Loderbauer, lämnat sin brusiga utrustning hemma, och skapat något som låter mer slipat och skarpt än något han gjort tidigare. Det rör sig mer om ljudkonstruktioner än riktiga låtar, men någonstans långt där bakom kan man med lite god vilja höra sambarytmer, Miles Davis “On the Corner” och krautrock. Det mesta är förstås dränkt i ekostudsar och rymdklang. Repetitionen är hypnotisk. Avstampet är house och techno, men här finns ingen ansats till att göra klubbmusik överhuvudtaget. Ja, det skulle vara en mycket märklig klubb isåfall. Låtarna är som kortast över sju och en halv minut, och som längst nästan en kvart. De är fulla av detaljer, små snillrika infall, gnistrande percussion och en formlöshet som är oerhört befriande. Ibland närmar man sig nästan konstmusik, och det är knappast insmickrande. Som i “Pattern 2″. Det är fantastiskt bra. Men som sagt: vänta dig inga arenarefränger. Vänta dig inga naturliga ljud överhuvudtaget, förresten.
Missa förresten inte intervjun med strokedrabbade Von Oswald i The Wire!
Lyssna: Adventures in Modern Music (stream på thewire.co.uk, sista spåret)

Tro dock inte att jag har blivit helt betagen i rassel och sprak. Framöver tänkte jag försöka skriva några rader om The Antlers förtvivlade deppepos “Hospice“, Subways krautorgie “II” och kanske lite om Sonic Youths senaste, inte rakt igenom lysande, album “The Eternal“. Och så försöker jag lära mig att uppskatta Little Feat. Har köpt “Dixie Chicken” och försöker förstå. Fast det kan ju lika gärna bli så att jag skriver om Kiss istället. Eller Billy Idol. Eller vad som helst. Vi får se. Ha det så mysigt.

Mats Ömalm

Andra aktuella länkar om musik: Festivalerna backar (SvD), Lökig panflöjt (Sydsvenskan), Kammarorkestern i Zürich (Cap&Design)

Det är väl lika bra att tuta i sitt eget horn eller slå på sin stora trumma direkt: jag var med i Norrbottens-Kuriren i veckan (se länk till artikel i slutet av texten). Så var det sagt. Och det är väl lika bra att erkänna att det sprutade in en massa bränsle i mitt redan uppblåsta ego. Inte minst för att min överdrivet orakade nuna fick pryda hela jäkla B-delens framsida. Jag må kanske inte vara så värst vacker, men man fick iallafall en helsida. Wham bam.

I vilket fall som helst nämnde jag i intervjun att jag mest lyssnat på Free på sista tiden, vilket när jag tänker efter inte är helt sant. Men strunt samma. Jag har hursomhelst lagt några timmar på denna snopprockande orkesters två magnum opus: den lysande “Fire and Water” från 1971 och “Heartbreaker” från 1973. Faktum är att jag har nagelfart båda verken, skrivit ner insiktsfulla synpunkter och reflektioner och verkligen funderat över hela klabbet. Jag ville förmedla kvaliteter hos bandet som går bortom radiorockklassikern “All Right Now”, som brukar vara en av de få Free-låtar som gemene man har hört.

Och så hittar jag inte anteckningarna.

Det är egentligen ovidkommande, för jag lyssnar ju inte på musik – och framförallt inte på übermanlig kåtrock med bluesinslag – för att skriva om den. Däremot är det lite surt, för jag älskar verkligen de två plattorna och tyckte att jag kommit upp med några riktigt saftiga och snajsiga formuleringar. Sådana som skulle få alla att hoppa in i närmaste skivbutik, eller logga in på CDON eller iTunes, eller dra ner någon schysst torrent (och jag rekommenderar förstås inte det sistnämnda, kids) och bara liksom toktanka classic rock. Så det var lite snöpligt.

Vad jag ville säga var iallafall detta: om man kan ta sig förbi den första hinnan av testosteronstinn juckgroove finns det ganska mycket att älska med Free. Inte minst den underskattade Paul Rodgers fantastiska blåögda soulröst. Eller Andy Frasers utsökta, melodiska basspel. Skrapar man bara lite till upptäcker man en autentisk blueskänsla och en uppenbar kärlek till brittisk folk. Redan vid första lyssningen till “Fire and Water” noterar man också hur minimalistiska men samtidigt fylliga arrangemangen är, och hur den klara, spröda produktionen lyfter fram kraften och svänget i musiken. “Heartbreaker” är smutsigare, stökigare och mer pretentiös, men innehåller också flera av de absolut bästa låtar som bandet spelade in.

Om vi skall nämna någon svaghet finns det egentligen bara en. Och det gör lite ont, för man skall ju inte tala illa om de döda. Men så här är det: gitarristen Paul Kossoff har egentligen väldigt lite att komma med. Han är en habil och grooveig, om än lite tråkig, kompgitarrist. Som sologitarrist är han inte på något sätt speciell. Tyvärr är det som sådan som han brukar framhållas, och det övergår mitt förstånd lite grann. I de få låtar han medverkar på “Heartbreaker” är han bitvis rent utsagt förskräcklig. Det gör mig faktiskt lite ledsen, för jag vill verkligen gilla killen och hans tragiska öde (han dog en drogrelaterad död 1976), men när det låter så illa som det faktiskt gör på slutet går det liksom inte att se mellan fingrarna.

Trots det är det två helgjutna album vi snackar om. Jag kan inte låta bli att tänka på Free, både visuellt och musikaliskt, när jag ser och hör det fiktiva bandet Stillwater i filmen “Almost Famous”. Kanske främst för Jason Lees nästan väl uppenbara likhet med Paul Rodgers. Och det interna käbblandet. Men också förstås för soundet, en sorts blueshårdrock utan feta riff och stora åthävor. Bara bra gung, solida låtar och en ärlig, schysst sångare med lagom whiskeymarinerade stämband.

Men som sagt – jag har ju sumpat mina anteckningar, så den där texten om Free får väl vänta till en annan gång.

Mats Ömalm

Adress till artikeln i Kuriren: http://www.kuriren.nu/noje/artikel.aspx?articleid=4983811

Lyssna på Free (Spotify):
Free – Fire and Water Free – Heartbreaker

Ju äldre jag har blivit, desto mer rastlöst tycks mitt sökande efter musikaliska kickar ha blivit. Under en period av, säg, 6-7 år betade jag av i stort sett varenda musikalisk genre som kommit till sedan andra världskriget. Bebop – check. Krautrock – check. Boogiedisco – check. Digital dub – check. Power violence – check. Och så vidare. Ad infinitum. In absurdum. Det blev någon sorts tävling med mig själv att hitta det bästa av allt som jag aldrig förut hade hört. Det blev också något sorts sökande efter den minsta gemensamma nämnaren – något som jag kunde relatera till utan att för den skull ha någon historia med.

Mycket av detta var fantastiska bekantskaper som jag utan tvekan kan plocka upp idag, imorgon, om fem år, och fortfarande gå igång på. En hel del förlorade sin gnista ganska omgående. Och så finns det så klart vad-fan-var-det-jag-tänkte-moment. Sanningen är att jag nog har ungefär två flyttkartonger fyllda av vad-fan-var-det-jag-tänkte uppe på vinden.

När jag blev krasslig för några år sedan och fick spendera en hel del i en sjukhussal började jag, av orsaker jag både förstår och inte förstår, att söka mig tillbaka till den musik jag gillade som snorunge, tonåring och ung vuxen. Den musiken består i tur och ordning av 1) gitarrer, 2) lite fler gitarrer och 3) jättemycket gitarrer. Ett tag hade jag hörlurar på mig ungefär 18 timmar om dygnet, kanske mer. Och i dessa lurar hördes det fler snabba licks, fuzzade solon, grötiga riff och rykande Marshallstackar än vad som egentligen borde vara nyttigt.

Det var väl en tillfällig nyck, gissar jag. Det har planat ut. Och praise the lord för det. När man på fullt allvar kan lyssna på smörbyttan Brad Paisley och hans plastiga countryrock bara för att han “är så sjuuukt grym på chicken pickin’” eller uppskatta hopplösa Joe Walshs soloplattor för att han “har så sjuuukt grym ton” är det dags att ta sina vitaminer, ringa en terapeut och get a fucking grip.

Det har förstås inte hindrat mig från att återfalla lite grann då och då. Mountains “Climbing!” och Robin Trowers “Bridge of Sighs” snurrade bara härom veckan. Imorse tog jag ur ena hörlursploppen för att lyssna speciellt på Malcolm Youngs kompspel på “Hells Bells”. Och för inte så länge sedan satt jag en kväll på ett hotellrum och researchade exakt vilken utrustning Jimmy Page använde på Led Zeppelins första…

Fördelen med allt detta överkonsumerande av kukig gitarrrock är förstås att jag på nytt lärt mig att sålla, och åter fått lite grepp om vad som är faktisk kvalitet, och vad som bara är slöseri av studiotid, strängar och sponsorpengar. Nackdelen är att jag trots allt vant mig vid en viss nivå av gitarrekvilibrism, vilket gör att jag kan ha lite svårt att acceptera exempelvis Libertines sjaviga lir eller Mick Taylors fladdriga vibrato. Trots att det passar perfekt in i sammanhanget. Jag är inte riktigt där än, igen.

Och med det sagt: det är förbannat synd att man missade Journey på Sweden Rock!

Mats Ömalm

Våren 2009 har bjudit på en nästan oförskämt ljuvlig flora av ny musik. De riktigt helgjutna albumen har kanske lyst med sin frånvaro, men på låtfronten har man närmast bländats. Jag har tyvärr varit aningen för upptagen för att lägga ut längre orationer men tänkte, för att visa att jag iallafall existerar på samma planet som dig, tipsa (eller påminna) om några spår som inte bör missas så här inför försommarens grillorgier.

The Radio Dept – “David”
Världens bästa skåningar ger ifrån sig ett livstecken. Världens bästa livstecken, dessutom. Shoegazen från förra albumet “Pet Grief” och krautindien från förra årets EP “Freddie and the Trojan Horse” har kastats all världens väg. “David” låter nästan som Ian Brown solo, fast tusen gånger bättre än något den apkungen hittills har presterat. Bäst av allt är förstås att den tills vidare kan laddas ner helt gratis från theradiodept.com!

Gui Boratto – “No Turning Back” och “Azzurra” (från albumet “Take My Breath Away”)
De här två spåren utgör det kvartalsgamla albumets mitt- och höjdpunkter. Den förra är en fjäderlätt technobakelse med New Order-anstrykning, medan “Azzurra” låter som om Juan Atkins lånat Bob Hunds synthar. Den här sortens musik ska väl egentligen inte vara vacker, utan sikta på dansgolvet och lämna pretentionerna åt någon annan. Gui Boratto verkar tycka precis tvärtom. Länk: DN.se

The Crocodiles – “I Wanna Kill” och “Refuse Angels” (från albumet “Summer of Hate”)
The Crocodiles kommer från södra Kalifornien och ser lite smågulliga ut. De låter som att de kommer från helvetet och ser ut som kattungsätande methmissbrukare. I “I Wanna Kill” gör de sitt bästa för att frammana Phil Spectors ondska framför ett berg av Marshallstackar och fuzzboxar. Jodå, det låter ungefär som Jesus and Mary Chains “Darklands”. “Refuse Angels” är en rundgångsorgie med ena foten på en stapel av Gun Club-plattor och den andra på Jim Reids huvud. Länk: Spin.com

Great Northern – “Houses” (från albumet “Remind Me Where the Light Is”)
Egentligen är hela albumet otippat solitt, men ska jag välja ett spår från denna Kalifornienduos ganska slickade album så blir det denna rocker. Min ena hjärnhalva säger att det här är vanlig Tant Raffa-rock med obehagliga grungetendenser, om än habil och välgjord sådan. Min andra säger åt mig att skita i det – hon sjunger fantastiskt och det är jävligt rivigt och lite Arcade Fire-aktigt. “Houses” funkar på flera plan, och antagligen både på kommersiell och alternativ radio. Lite som ett indie-Fleetwood Mac. Lite, alltså. Länk: eMusic

Lindström & Prins Thomas – “Cisco” (och nästan varenda annan låt från albumet “II”)
Visst, cosmic disco-trenden kanske är över, men när man hör hur det verkligen ska göras så kvittar det liksom. Studio får ursäkta, men det här är rymdfärder bortom det mesta. Egentligen hade jag kunnat plocka ut vilket enskilt spår som helst, men väljer för enkelhetens skull inledande “Cisco”, med sina Manuel Göttsching-gitarrer, sin funkbanjo (jo!) och suggestiva italofeeling. Självfallet byggs den upp på ett ytterst spännande sätt under dryga nio minuter. Årets platta so far! Länkar: Feedelity (MySpace)

Mats Ömalm

Lennart Persson är död. Det känns lite maffigt att säga att en epok är över, men så känns det nästan. Med sina texter i tidningen Pop och sajten Feber fick han åtminstone en fjunig indiesparris i Luleå att upptäcka Joe Ely, Allen Toussaint, The Saints och en massa andra genier som annars kanske gått mig förbi helt och hållet. I sitt legendariska fanzine Larm gjorde han samma sak för generationen innan mig.

För att hårddra det lite, och för att citera Natalie Merchant:

And I never could have gone
this far without you
For everything you’ve done
You know I’m bound
I’m bound to thank you for it

Så tack, Lennart. Tack för texterna, tack för musiken, tack för ögonöppnarna. Fridens liljor.

Mats Ömalm

Resumé, DN.se, SvD.se,
Fina minnesord i Sydsvenskan här, här och här.

I sedvanlig Ömalmsk ordning kommer lite reflektioner kring ett par album som släpptes redan för ett par månader sedan, men som jag inte kommit mig för att skriva om förrän nu. Vilket innebär är du kanske redan har hört dem, dissat dem och ignorerat dem. Eller så gillar du dem och tycker att undertecknad är jordens segaste tönt som är så långt efter. I bästa fall har du inte hört varken den ena eller den andra, och har alltså en påse riktigt goa bitar att plöja igenom.

Åldrande musikskribenter tycks slå på den allra största trumman varje gång Neko Case eller någon av hennes vänner släpper något nytt. Jag vet inte varför, men jag tror att de är lite kära i henne. Det är i och för sig lätt att förstå om man ser på Musikjournalistens ålder (30-50), utseende (utmärglad alternativt småplufsig och lite uttänkt sjavig) och sociala kompetens (en fyra på en tiogradig skala). Neko Case är ju trots allt vuxen, men inte för gammal. Tjusig, men inte för snygg. Tuff, men till synes lite sårbar. Sexig, men inte vulgär. Och hennes röst indikerar att hon röker som en musikjournalist: två paket om dagen är för mjäkpottor – det här gänget går igenom två tändare om dagen (tack för den, salig Bill Hicks).

Därmed inte sagt att senaste skivan “Middle Cyclone” är dålig – långt ifrån, för guds skull. Men den är onekligen lite överskattad. Eller kanske lite jämntjock. Samtidigt finns det helt otroliga spår på den. Sparks-covern “Never Turn Your Back On Mother Earth” är alldeles ljuvligt utmärkt. “Magpie in the Morning” snuddar vid Café Norrköping-mys, men håller sig på rätt sida strecket och minner bitvis om Mark Eitzels finaste stunder.  Hon gör Tant Raffa-rock på ett förnämligt sätt i “People Got a Lot of Nerve”, framstår som en modern Patsy Cline i vackra “Don’t Forget Me”, och sjunger “Red Tide” med sådan dynamik att man snubblar på sina egna fötter.

Hon har en magnifik röst, Neko. Hon sjunger som Stevie Nicks alltid velat, men aldrig riktigt kunnat. Eller i princip lika majsigt som någonsin Kirsty MacColl. Det är väl så nära på perfektion som det går. Men, som sagt, synd att materialet utslaget över hela albumet blir aningen långtråkigt. Den där riktiga urladdningen saknas, och svärtan blir aldrig riktigt svart.

Även kanadensiska indierockarna Faunts skulle ha tjänat på att göra en EP istället för ett helt album. För gosse, vilken EP “Feel. Love. Thinking. Of.” skulle kunna ha blivit.

Bandet gör charmerande New Ordersk popmusik uppblandad med pillande indiegitarrer: stökig, men aldrig skränig. Lite oordnad, bara. Problemet med sådan här musik, och det finns ju en hel del band inom ungefär samma spektrum, är att den alltför ofta fokuserar på balla synthookar och dansanta beats istället för att bestå av starka medlodier. Där urskiljer sig Faunts genom ovanligt starka låtar. Jag får intrycket att man faktiskt skrivit låten innan man börjat programmera och skruva i elektroniken. Till skillnad, som sagt, från många av sina genrefränder.

Exempel på sådana självklara hits är snygga “It Hurts Me All The Time” och “Light Are Always On”, som griper tag i en med sina tidiga-Cure-vibbar. Titelspåret är dämpat, nedtonat och monotont, men samtidigt engagerande, vackert och upplyftande. Hur fanken det nu går ihop. Och där har du dina highlights. Plus ett par till.

Ofta blir det lite, well, trist och förutsägbart. Men lika ofta hajar man till och får den där fan-vad-bra-känslan. Den smyger vanligtvis på när bandet lämnar halva New Order på parkeringsplatsen och istället åker iväg med halva Pale Saints. Då blir det drömskt, vemodigt, vackert.

Två halvbra album, således. Helt olika sinsemellan. De borde ha gjort en split-LP. Eller så laddar ni ner valfria spår från något skönt ställe. Jag rekommenderar emusic.com för Ipreds och utbudets skull.

Mats Ömalm