Alla har vi en sådan där skiva som liksom alltid hänger kvar. En kompisplatta, liksom. Sällan är det ens uttalade favoritskiva. Ibland tillhör den inte ens en genre som man normalt lyssnar på. Som en bekant till mig, som normalt lyssnar nästan uteslutande på punk och hardcore, och vars favoritband är mangel som Big Black och Minor Threat. Hans kompisplatta är Linda Ronstadts “Heart Like a Wheel” från 1974, en platta som i mitt tycke är en ganska såsig samling versioner av bland annat Dan Penn- och James Taylor-låtar. Det finns ingen logik i det hela, om du frågar mig alltså, men han hävdar att han åtminstone ett par-tre gånger om året plockar fram plattan och liksom bara lever i den. Och så har det varit i minst 10-12 år, säger han. Jag förstår ju precis vad han menar. Jag är ju likadan.

Min kompisplatta heter “Black Love“, Ohiobandet Afghan Whigs femte platta och kulmen på deras 15-åriga (eller 12-åriga, beroende på hur man ser det) karriär. Det är en platta som jag var tvungen att ge åtminstone 4-5 lyssningar innan jag övertygades om att det faktiskt inte var helt värdelöst. Ytterligare 4-5 lyssningar senare var “Black Love” det enda jag lyssnade på morgon, middag, kväll. Jag upptäckte hela tiden något nytt. Och däckades om och om igen av den känslomässiga bredd, ytliga cool och avgrundsdjupa svärta som frontmannen Greg Dulli och hans kamrater frammanade.
Med tiden skulle jag komma att se vilken transformering bandet gjorde från sitt första egenfinansierade, och ganska Replacements-skadade, debutalbum 1988 till det som jag nu anser vara deras mästerverk (om uttrycket tillåts).

Afghan Whigs har ofta orättvist klumpats ihop med grungeerans trögbenta hårdrock, främst kanske på grund av sitt samröre med skivbolaget SubPop i Seattle, på vilket bandet släppte två album och en EP i skiftet runt 80- och 90-talet. Det är ganska långt från sanningen. Tvärtom rör det sig om närmast Neil Youngsk rock med soul- och r&b-anstrykning. Iallafall på “Black Love”, men det är å andra sidan nästan den enda skivan med Whigs som man måste ha.
Föregångaren “Gentlemen” är en i många stycken utmärkt platta, med briljanta låtar som “What Jail Is Like” och “Debonair”, men är inte i närheten vad gäller detaljrikedom, djup och material.
Efterföljaren och sista plattan “1965″ är biffigare, snuskigare och elakare. Dessa är dock egenskaper som nästan enbart fäller den. Visst finns det kalaslåtar som “66″, “Crazy” och blåsorgien “John the Baptist” (som kanske är 1998 års bästa låt), fast lika mörk och mystisk som “Black Love” är den bara inte.

Det lyriska svartsinnet och självdestruktiviten har alltid funnits där. Redan på andra albumet “Up In It” från 1990 fanns låtar som “Hated” och “Amphetamines and Coffee”: öppna sår till ett r&b-komp. Eller den bistra, uppgivna förloraren som talar i “Turn On The Water” från “Congregation”:

“Carry me out deep into the ocean
Save me a prayer and let me over the side
Untie the boat and turn on the water
I’m gone, i’m gone, i’m gone”

Soulen kom tidigt, den också. Den fanns där som ett litet frö redan på “Up In It” och “Congregation”, började slå ut på “Gentlemen”, och var en hel jävla blombänk på “Black Love”. I låtar som “Double Day” och “Blame, Etc” är den kaxig, arg och farlig. I “Step Into The Light” och fantastiska epilogen “Faded” tillbakalutad, melankolisk och ödesmättad. Men så finns ju grundstenen, rocken, förstås alles närvarande. För rock är det till syvende och sist likförbannat, oavsett hur mycket recensenter och tyckare framhåller soulinfluenserna.

Det finns ett engelskt ord, swagger, som är lite svåröversättligt men som perfekt beskriver Greg Dullis rock. Självsäkert, nästan skrytsamt, kaxigt och med någon sorts inneboende cool ungefär. Ja, jag nöjer mig med det. Sådant finns det iallafall tunnland av i andraspåret “My Enemy”, med ett av indierockens hårdaste gitarriff, och i knark- och våldseposet “Honky’s Ladder”:

“Got you where I want you motherfucker,
I got five up on your dime.
And if you wanna peep on something,
peep what I got stuck between your eyes
/../
Caught you while you waited
for your boy to come
and fix you up again”

Ja, sådär kan han låta, den gode Dulli. Även om swaggern väl främst finns i leveransen och rytmen blandas den upp med en destruktivitet och ett självhat som stundtals saknar motstycke. När han inte hatar sig själv så hatar han någon annan gränslöst.

Och älskar han någon så gör han det som vore de båda huvudaktörer i en noirfilm (eller porrfilm, men det lämnar vi därhän tillsvidare).

“And as we ride
away into the countryside,
I feel as though i must confide
There is a cost.
When you say
‘Now we got hell to pay’,
don’t worry, baby, that’s okay
I know the boss”
(“Going to Town“)

Och så handlar det om fula saker, dåliga hemligheter, saker som tär och förstör. Det är iallafall vad jag inbillar mig att sista spåret “Faded” handlar om. Jag har sagt det förut, men det tåls att sägas igen: är det något han kan, Greg Dulli, så är det att avsluta en platta på ett sätt som gör att man ligger och flämtar, alldeles torr i munnen och svettig om handflatorna, när sista tonen klingat ut. “Faded” är precis en sådan avslutning. Från sitt nedtonade pianointro och sina nästan hoppfulla, förtroendeingivande första rader, till den sista desperata, elektriska urladdningen och den avslutande varningen:

“That secret’s gonna kill you
In the end
It’s gonna kill
You”

Han sjunger det sista ordet, you, med en alldeles särskild emfas.

Som sagt: den här plattan är speciell för mig. Många har svårt att ta sig förbi att Greg Dulli inte alltid sjunger helt rent, eller att gitarrerna är alldeles särdeles spretiga, eller svordomarna, eller de lösa låtstrukturerna. Det finns en massa hinder. Tar man sig bara förbi dem så är jag säker på att fler skulle inse Afghan Whigs storhet. Låtskatten må vara en acquired taste, men den är både diger och fantastisk. Låter det för bra för att stämma?

“And if i scream, overkill
I’m in this over my head.
Or whisper sweet, baby please,
I must have meant what i said”
(“Bulletproof“)

Jag säger inte att de var världens bästa rockband. Men de var bland de 2-3 bästa under 90-talet.

Mats Ömalm

Live: “Honky’s Ladder“ hos Conan O’Brian, “Blame, Etc” på 120 Minutes (passa på att kolla in utifall även de försvinner!)
Videor: “Honky’s Ladder“, “Going to Town”
Relaterat: The Gutter Twins, Twilight Singers (MySpace)

Kanske var det det lilla stynget i hjärtat när jag fick höra om medlemmen Charlie Coopers plötsliga dödsfall, 31 år gammal, som gjorde att jag kollade in Telefon Tel Avivs nya album. Måhända spelade jämförelserna med favoriterna M83 in. Det var i vilket fall som helst inte duons tidigare alster som väckte mitt köpintresse. Tvärtom tyckte och tycker jag att såväl “Fahrenheit Fair Enough” från 2001 och den nu fem år gamla uppföljaren “Map of What Is Effortless” var ganska intetsägande och trista. Meriterna som remixare åt bl.a. Nine Inch Nails är inte heller mycket att hänga i min julgran.

Oavsett anledning är jag glad att jag gav “Immolate Yourself” en chans. Inte glad för att musiken på något sätt skulle vara upplyftande, för tro mig kompis, det är den inte. Tvärtom låter det vemodigt, uppgivet och ganska ensamt. Om du förstår vad jag menar. Jag tycker att det är vackert. Det får mig att tänka på nattliga resor, sömnlöshet, avsked. Ja, det där sistnämnda, jag vet inte riktigt hur affekterat det är med tanke på Coopers frånfälle. I vilket fall som helst slår det an en sträng hos mig som gör att jag har lyssnat på plattan rakt igenom tre gånger bara i förmiddags.

Rytmerna, ljuden, arrangemangen påminner mig om bolagskamraten Apparat och i viss mån även Modeselektor, minus dubinfluenserna. De svävande sångmelodierna kommer direkt ur shoegazingencyklopedin (vi kan väl slå till med Slowdive, när vi ändå namedroppar för glatta livet). Jämförelserna med M83 känns väl lite sisådär, däremot. Visst, jag kan se att görs till viss del, men en stor skillnad är att TTA:s kalla ljudlandskap inte tycks innehålla ett enda organiskt instrument. Inte så mycket som ett gitarrplink, inte ett tamburinslag, inte ens en stråksampling så långt örat kan höra. I love it. Det låter fantastiskt passande. Det låter som technons grundtanke: maskiner som pratar med varandra.

Anyhow. “Immolate Yourself” är årets första riktiga överraskning, årets första platta som jag kanske tar mig med mig ända till december, och samtidigt årets första riktigt tråkiga bekantskap. Ja, i och med dödsfallet, förstås. Nu är med all förmodan Telefon Tel Avivs saga över. Det svider. Inte bara för att världen förlorat ännu en talang från toppåret 1977, utan även för att duon äntligen gjort en kalasplatta. Jag hade velat höra mer. Jag hade velat se dem live. Det blir aldrig som man tänkt sig. Och för familjen är det orättvist. Men tack iallafall.

Nyckelspår: “M”, “Helen of Troy” och “You Are The Worst Thing In The World”.

Mats Ömalm

Mer: CBS2 Chicago om Cooper, officiell hemsida, MySpace, Nöjesguiden, GP
Ladda ner: “Helen of Troy” (spinner.com)

Först av allt: nej då, du har inte kommit fel. Jag ringde in Simon och Tomas och deras jyckar och bad dem utföra lite piffing på sajten. Hoppas ni gillar den nya looken. Men så till saken:

SVENSKT #1: Har lyssnat igenom Frankes nya platta “Det Krävs Bara Några Sprickor För Att Skapa Ett Mönster” några gånger nu, och kan inte riktigt bestämma mig. Borta är TJ&MC-komplexet och är ersätt med något som mest kan liknas vid avig rockabilly. I “Exil Riktas Inåt” och “Hur Landet Ligger” är det lite postpunkfeeling, men mest är det riktigt brötig mansrock som dominerar albumet.

Jag har svårt att artikulera vad jag tycker, både mentalt och skriftligt. Antingen är det mästerligt, och då kommer jag inse det om ett par veckor. Eller så är det vad det låter som just nu: Wilmer X minus det P4-mässiga, och med aningen bättre smak, stil och pretentioner.

SVENSKT #2: Jonathan Johansson var jag otroligt ointresserad av för bara ett par veckor sedan, men nu måste jag faktiskt erkänna att radiohalvhitten “En Hand I Himlen” och dess b-spår “Innan Vi Faller” är helt lysande. I början fick jag bara Ratata-vibbar av den, på helt fel sätt. “Innan Vi Faller” dras fortfarande med lite Mauro-baciller, men det ger nog sig, skulle jag tro. Dessutom är The Sound of Arrows remix av “En Hand…” kanske den bästa omstöpning av en svensk artist jag har hört sedan D’Malicious skruvade till Koops “Baby”.

OSVENSKT: Så vill jag även slå ett slag för soulcroonern Anthony Hamiltons platta “The Point of It All”. Den är inte helgjuten, men större delen av den är faktiskt bland det bättre som dykt upp i genren på väldigt länge. Hamilton har dessutom fått ordning på dynamiken och växlar otvunget och snyggt mellan falsett och djup loverbaryton. Och så känns det så avslappnat och ärligt rakt igenom, även om jag inser att de epiteten får det att låta tristare än en snöstorm på midsommarafton. Men det är bara… nice, liksom. Majsigt. “I Did It For Sho”, till exempel, är så lenare än vispad grädde med pärlemor.

Annars känns musiksläppen allmänt lite slappa just nu. Det kanske är därför jag mest har återbesökt gammalt junk från Joe Jackson (som jag ber att få återkomma till lite mer utförligt framöver), The Dwarves (som fortfarande generar mig med sitt snusk), The Jones Girls och Ry Cooder. Ja, jag börjar väl bli vuxen till sist. Förundras också lite över att Kelis inte är större. Jag har lyssnat på “Get Along With You” från hennes första platta flera gånger idag och det är en av de senaste 10 årens allra vackraste låtar.

Och med det sagt: ajöss och tack för fisken, Lux Interior. Jag har aldrig varit något Cramps-fan, men visst fan var de en frisk industrifläkt?

Mats Ömalm

Mer om Franke: DN.se, HD.se, Nöjesguiden, Sonic, SvD.se
Mer om Jonathan Johansson: Nerikes Allehanda, MySpace, YouTube, Nöjesguiden
Mer om Anthony Hamilton: DN.se, Dagens Skiva, Metro, Sonic, SvD.se

För snart ett år sedan skrev jag om kalassamlingen “Rumble In The Jungle”, en klase med jungle- och ravebreakbeats från det tidiga 90-talet, och uttryckte väl, låt säga, en ganska ohälsosam fäbless för slarviga kakburkstrumsamplingar och raggavokalister. Det är något jag fortfarande står för. Och det är därför jag blir så lycklig och barnsligt exalterad av dubsteppojken Zombys hyllning till 15 år gammal dansmusik.

Å ena sidan kan man hävda att det är en lysande pastich och ett kul initiativ. Å den andra kan man tycka att det är ett hopplöst daterat sound som kanske borde ha lämnats därhän. Jag kan se båda sidorna. För mig finns det dock en tredje aspekt, om man skiter i analys och teori, och det är att det helt enkelt låter så sjukt läckert! Musiken slår an någon särskilt resonant sträng hos mig, och jag kan liksom inte skaka av mig att någonstans i denna röriga hybrid av raspiga breakbeats, sirener och plastig syntbas finns det något som betyder något.

Sedan att musiken är så genuint brittisk på ett alldeles oefterhärmligt sätt är förstås ytterligare en selling point hos en anglofil som mig. Det låter verkligen blöt askkopp, taskig elförsörjning, dåliga tänder och piratradio. Jo, jag är helt införstådd med att detta, för den oinvigde, kan låta rätt vrickat. Om du, som jag, någon gång i ditt liv köpt en munkjacka för tvåtusen spänn enbart för att James Lavelle hypade märket i ett nummer av Mixmag från 1998 – ja, då behöver jag inte förtydliga någonting mer.

Mats Ömalm

Mer: MySpace, Pitchfork, Digfi

Något är det med nästan-legenden Scarface. Både bra och dåligt. Det känns som att han släpper en grym platta om året, men som i princip ingen bryr sig om. Istället hyllar vi Musse Pigg-rappare som Lil Wayne (som i och för sig medverkar på “Emeritus”, men stjäl knappast showen) och Young Jeezy, talanglösa snorungar med oinspirerade beats men med en hel, likaledes talanglös, bloggosfär bakom sig.

Fast samtidigt kanske Scarface får skylla sig själv. För det första är han bitter. För det andra är han gammal – nästan 40 – och borde ha lagt av på riktigt (som han hotat med så många gånger förr). Och för det tredje vill ingen längre lyssna på hans tirader om hur illa han och hans peeps i hooden blir behandlade, med bensinpriserna och kriget och läkemedelsindustrin som snor jobbtillfällen av hederliga knarklangare och allt det där.

Så varför skriver jag om “Emeritus” då? Därför att den är sjukt bra. Visst finns det lite halvhjärtade ögonblick, som samlagsvisan “High Note” till exempel (men missa inte den ultraostiga videon), men genomgående är det bara fett. Beats, rhymes and life. Hela paketet. Titeln “Emeritus” är liksom passande – Scarface är kanske inte den populäraste snubben i kåken, men han är kompetent utav bara fan och visar med all önskvärd tydlighet var det där blåa skåpet ska stå, bitch.´

Mats Ömalm

Mer: MySpace, Pitchfork, Lite bullshit på Kingsize

Hej.

Varför ska just jultomten ha monopol på vårt julfirande? Det finns ju massvis med andra, riktiga tomtar vi kan bjuda in i våra hem istället. Låt mig illustrera med några exempel.

Lee Perry

Kevin Shields

Shaun Ryder och Bez (spiknyktra, som vanligt…)

Bob Saget (kul att de märker var det barkar och börjar flytta på levande ting…)

Annars tycks det gå någon sorts trend, inte bara i kultur-Sverige utan i hela västvärlden, med jul- och högtidsångest. DN har de senaste dagarna skrivit om inte bara s.k. Norénjul, ruttna filmtomtar och de sedvanliga katastroferna till julalbum. Under rubriken “En jävla jul i toner” skriver man också om julmusik som “dryper av ensamhet, utsatthet och ångest”. Bland annat nämns den föga uppiggande samlingsplattan “White Trash Christmas” med morbida högtidsångesturladdningar från bl.a. Ramones, John Prine och Sverigeaktuella (för sista gången någonsin) Hanoi Rocks.

Så visst, vi kanske blir mindre och mindre peppade inför all glättighet och traditionstyngt firande. Kanske är det så att vi hellre vill vältra oss i lite mysig panikångest. Måhända är lyckopiller årets julklapp. Eller så vill vi helt enkelt bara rocka loss med musik som kontrasterar fikon, glögg och dans kring granen.

I vilket fall som helst tycks vi inte få nog av tomtar, berättar ETC. Nuff said.

God jul, era miserabla krakar!

Mats Ömalm