Hej.

Varför ska just jultomten ha monopol på vårt julfirande? Det finns ju massvis med andra, riktiga tomtar vi kan bjuda in i våra hem istället. Låt mig illustrera med några exempel.

Lee Perry

Kevin Shields

Shaun Ryder och Bez (spiknyktra, som vanligt…)

Bob Saget (kul att de märker var det barkar och börjar flytta på levande ting…)

Annars tycks det gå någon sorts trend, inte bara i kultur-Sverige utan i hela västvärlden, med jul- och högtidsångest. DN har de senaste dagarna skrivit om inte bara s.k. Norénjul, ruttna filmtomtar och de sedvanliga katastroferna till julalbum. Under rubriken “En jävla jul i toner” skriver man också om julmusik som “dryper av ensamhet, utsatthet och ångest”. Bland annat nämns den föga uppiggande samlingsplattan “White Trash Christmas” med morbida högtidsångesturladdningar från bl.a. Ramones, John Prine och Sverigeaktuella (för sista gången någonsin) Hanoi Rocks.

Så visst, vi kanske blir mindre och mindre peppade inför all glättighet och traditionstyngt firande. Kanske är det så att vi hellre vill vältra oss i lite mysig panikångest. Måhända är lyckopiller årets julklapp. Eller så vill vi helt enkelt bara rocka loss med musik som kontrasterar fikon, glögg och dans kring granen.

I vilket fall som helst tycks vi inte få nog av tomtar, berättar ETC. Nuff said.

God jul, era miserabla krakar!

Mats Ömalm

Kevin Borg, asså.

Är det här nästa års stora popartist? Något inom mig säger “hell no” med sådant eftertryck att mina naglar vibrerar.

“Jag vill släppa en skiva, en fantastisk skiva. Och så hoppas jag att jag kan få åka runt och göra konserter. Jag tycker ju så mycket om att stå på scen.” Så säger K-Borg, som jag tror jag skall börja kalla honom, i en intervju i DN. Jag tror att Kongo-Brazzaville får se sin första snöstorm i augusti innan den maltesiska smilfinken släpper något som ens närmar sig ordet fantastiskt. Det krävs mer än en tjutande tenor, ett stelopererat permaflin och en massa pekande in i kameran på varenda tonartshöjning, trumfill och slutton för att lämna något avtryck. Framförallt krävs det mer än en handfull färdigproducerade och formatskrivna dussinlåtar. Vågar man dessutom gissa att det kommer att inkluderas någon 80-talscover och kanske en duett med en tidigare Idoldeltagare? Vad sägs om “Broken Wings” av Mr Mister respektive Sibel Parsnip, eller vad hon nu heter?

Troligt är nog att vi, när kalendern hojtar 2010, frågar vår bänkkamrat i arbetsförmedlingens reception: ”vad hände med den där skruvade cyprioten från Arvidsjaur som var med i den där talangjakten i någon kanal för ett par år sedan? Han som lät som en korsning av Py Bäckman och John Farnham?” Till vilket vår bänkkamrat kommer att replikera: “vem, han Kenneth Boyd? Jag tyckte jag såg honom sjunga julsånger tillsammans med en skolkör i Bertnäs församlingshem i julas.”

Eller som Sydsvenskans Maria G Franke uttryckte det: “Han är för bra, på ett helt ospännande sätt.” Något som för övrigt, i mitt tycke, kan sägas om i stort sett varenda Idolvinnare sedan tävlingens instiftande i svensk television.

Årets Idol har visat med all önskvärd tydlighet att talangjakternas tidevarv börjar nå sitt slut. Den enda av årets deltagare som har lyckats frammana någon som helst sorts reaktion hos mig och mina vänner är Johan Palm, och knappast av några goda anledningar. (Fast den fjuniga lilla mistluren har vi väl redan lagt till handlingarna?)

Tack och hej då, Idol. Det var kul. Första säsongen. I USA. Now sod off and make me a cup of tea.

Mats Ömalm

2008 – vilket skitår. Så sade jag 2006, 2006 och 2007 också. Jag tror till och med att jag inledde mina årslisteförklaringar ungefär så också. Men let’s face it – när större delen av den civiliserade världen (definition av civilisation: alla som går på två ben, kommunicerar med ord eller iallafall grymtningar, onanerar i smyg och skrattar åt folk som ramlar) summerar året kommer det att låta ungefär likadant. “2008 ja, det var finanskris och eskalerande humanitära katastrofer och Takida och Maud Olofsson. Ja, det var skit.”

På ett personligt plan har det dock varit ett ganska gott år. Okej att det har varit lite för många begravningar och lite för få födslar, men på det stora hela kan jag egentligen inte klaga. Det klår lätt de två föregående årens cancerfajter iallafall.

Och musikåret 2008 har varit alldeles utmärkt. Vilka grejer, va? Fleet Foxes, Benga, Håkan Hellström, Glasvegas, The Game, Satyricon, Carl Craig & Moritz von Oswald, T.I. och en helt enastående EP från latmaskarna i The Radio Dept. Jag, som brukar gnälla över att ingenting händer, har verkligen fått stoppa en socka i käften och bara luta mig tillbaka för att bli översköljd av kalasgrejer precis hela tiden.

Som vanligt har det väl kanske varit lite ont om verkligt helgjutna album. Visst, jag kan räkna upp en fyra-fem som varit otroliga, men en handfull gör väl ingen lista? Därför tänkte jag helt enkelt, utan inbördes rangordning, räkna upp 33 låtar från det gångna året som flyttat berg, skogar och dansgolv. Varsågoda.

33 orsaker att älska 2008:

2562 “Enforcers”
Black Crowes “Locust Street”
Black Milk “Losing Out (ft. Royce Da 5’9)”
Black Mountain “Stormy High”
Bon Iver “Skinny Love”
British Sea Power “Lights Out For Darker Skies”
Britta Persson “Cliffhanger”
Cut Copy “Lights & Music”
Deerhunter “Cover Me (Slowly)”
E-40 “Turf Drop”
Elvis Costello “No Hiding Place”
Fenin “Miles And More”
Fleet Foxes “He Doesn’t Know Why”
Fucked Up “Black Albino Bones”
Glasvegas “Geraldine”
Gutter Twins “Front Street”
Håkan Hellström “För en lång lång tid”
Hello Saferide “Anna”
Ice Cube “Gangsta Rap Made Me Do It”
Jennifer O’Connor “Landmine”
J-Live “We Are!”
Kristian Anttila “Smutser”
La Roux “Quicksand”
Lindstrom “The Long Way Home”
Markus Krunegård “Jag är en vampyr”
Million Stylez “Frenemy”
No Kids “The Beaches All Closed”
Roots Manuva “Let The Spirit”
Soundtrack of Our Lives “Lifeline”
T.I. “Swing Your Rag”
The Bug “Poison Dart (ft. Warrior Queen)”
The Night Marchers “In Dead Sleep (I Snore ZZZZ)”
The Radio Dept “Freddie & The Trojan Horse”

Smagen är som röven: klöven, som en dansk sade en gång på medeltiden. Eller om det stod på en Tuborgburk. Har du synpunkter, hör av dig vetja.

Mats Ömalm

Mer: I denna zip-fil finns ungefär 25% av årets finaste saker.

Vad kan jag om klassisk musik egentligen? Inte mycket. I grova drag: klassisk musik kommer från Tyskland och var the shit i i hela världen under några hundra år tills någon uppfann blues. Kompositörerna använde massvis med instrument och hade lustiga peruker. Maurice Ravel och Modest Mussorgsky är två sentida uttolkare av den klassiska musiken och står fortfarande högt i kurs bland entusiaster.

Vad kan jag om techno? Om sanningen ska fram: inte så mycket heller. Techno kommer från Detroit och Berlin och var the shit i några år på 80-talet tills någon uppfann happy hardcore (som i sin tur var poppis i ungeför två veckor tills någon uppfann jungle, som var hett i två månader tills någon… ja, du fattar). Kompositörerna använde datorer och syntes sällan på bild. Carl Craig och Moritz von Oswald (från Detroit respektive Berlin) är två sentida uttolkare av technon och står fortfarande högt i kurs bland entusiaster.

Klart som tusan att man blir intresserad när de två sistnämnda slår sina påsar ihop för remixa, rekonstruera, ja, rekomponera de två förstnämndas verk “Bolero” och “Pictures from an Exhibition” (på svenska “Tavlor på en utställning”). Och, festligt nog, på klassiska Deutsche Grammophon!

I åtta långa spår smälter man ihop klassisk techno, digital dub, den envetna rytmen från Ravels verk, och Mussorgskys djupa stråkar. Det är briljant. Det funkar helt otroligt bra. Det låter såväl Craigs som von Oswalds särarter som producenter komma fram, samtidigt som det låter helt eget. Det tar avstamp i de klassiska verken, tar in små tårtbitar från dem, lämnar avtryck, men blir något totalt väsenskilt. Det är både klassiskt och hypermodernt. Det är techno, helt enkelt.

“Recomposed vol.3″ inte bara lockar till upprepade lyssningar – den kräver dem. Musiken är otroligt detaljrik och varierad, även om den är mörk, malande och hypnotisk. Den kanske inte hittar sitt dansgolv, men den hittar definitivt sina hörlurar. Och när den väl hittat dit tar det lång tid innan den lämnar dem.

Mats Ömalm

Mer: Hypnotic Breaks, Nutriot, Beyond Jazz
Lyssna: Boomkat (scrolla ner en bit)

Såg du Musikbyråns reportage från San Francisco för något år sedan? Om du gjorde det kan du omöjligt ha glömt åsynen av medlemmarna Rachael Hughes och Naybob Shineywater vimsandes runt i en redwoodskog, med ansiktena målade i någon sorts silverfärg och det flottiga hippiehåret slickat runt huvudet. Ja, mycket riktigt är bandet stora haschälskare. Och det hörs.

“Motion to Rejoin” är troligtvis det mest pårökta jag hört sedan jag såg Peter Tosh på The Old Grey Whistle Test. Och han nästintill sov stående. Övriga jämförelser upphör dock med det.

Brightblack Morning Light verkar snarare inom någon sorts öde, ekande modern bluestradition. Lite Gun Club möter Mojave 3 i en amsterdamsk coffee shop under happy hour. Vore det mer avslappnat förelågo risk för hjärtstillestånd. Tempot är oerhört lågt, och ofta består trumkompet enbart av en trött tamburin. Bandet växlar slött mellan två ackord, och vrider upp reverbet till max för att fylla ut luckorna i ljudbilden när de tar sina knarkpauser mitt i låtarna.

Det må låta som en outhärdlig platta, i all sin utfläkta slapphet, men mitt i den haschiga monotonin finns ändå något djupt melodiskt, ursprungligt, spännande och engagerande. Inget att ta med sig till passet i Body Pump, snarare något att vegetera till efter en riktigt jobbig dag.

Mats Ömalm

Mer: Officiell hemsida, MySpace, Sonic
Lyssna: “Hologram Buffalo” & “Oppressions Each”

Se där – ett hiphopalbum som inte skapar kramp i fast-forward-fingret! Jag hade nästan gett upp hoppet, men så kommer Detroitsonen Black Milk med sin tredje fullängdare och visar var det där blåa skåpet ska stå. “Tronic” är något så ovanligt som ett riktigt smutsigt, funkigt, jordigt, stökigt, bängligt jävla superlativ till platta. Från de retro-futuristiska Giorgio Moroder-syntharna i “Bounce” och “The Matrix” via de upphackade breakbeatsen i, kanske inte helt lyckade, “Give the Drummer Sum” till de svajiga soulsamplingarna i “Try” – det mesta är riktigt innovativt, fast med en Adidas lite halvstampandes i traditionalism. En lysande blandning av gammalt och nytt tänk, lite i samma mindset som tidiga Wu-Tang men kanske allra mest i samma anda som salig J Dilla utan att vara plagierat eller ens lånat.

Jämförelsen med Jay Dee känns dessutom rätt trist och uppenbar – Detroit, ryggsäck, ryckiga beats och lo-fi-syntljuden förenar förvisso de tu, men Black Milk har ögonen på dansgolvet i första hand och på samplern i andra hand. Faktum är att jag sällan kommer på mig själv att tänka Jay Dee. Snarare slås jag betydligt oftare av hur klubbigt och, på något baklänges sätt, poppigt det faktiskt låter. Lyssna bara på popdängan “Losing Out” med underskattade Royce Da 5’9.

Milk är däremot inte någon stor MC, men för det mesta håller det ändå ihop. Han har en hygglig flow, en bra röst och öra för hookar, även om hans rhymes lämnar en hel del att önska. Tur då att han omger sig med topphundar som tidigare nämnda Royce, Pharaohe Monch och Sean Price.

Jag ska inte utge mig för att vara någon expert på hiphop, tvärtom är jag rätt novis. Dessutom uppskattar jag oftare riktigt korkad smuts från Södern framför sådan här duktig ryggsäcksindie. “Tronic” slår dock an en sträng som vibrerar så mina taniga små pojkskinkor dallrar som Jell-O. Svettigt bra.

Mats Ömalm

Mer: MySpace, Dagens Skiva, Rap Life (pfft…)
Ladda ner: “ELEC Mixtape“

Jag säger det direkt: jag har inte hört ett skvatt av kanadensiska indiepopparna Stars tidigare output, som synes vara hyfsat diger, så jag kan verkligen inte dra några som helst paralleller till gamla meriter. Lite snabbt googlande berättar iallafall att de verkar vara rätt poppis i hemlandet, att en av medlemmarna heter något så fantastiskt roligt som Torquil, samt att de ligger på hippa bolaget Arts & Crafts (som f.ö. släpper bland annat Feist, Broken Social Scene och löjligt duktiga The Dears).

Likheterna med ovan nämnda artister slutar dock där. Stars nischar istället in sig någonstans mellan sena Field Mice (om man vill vara lite snäll) och The Postal Service (om man vill vara lite dum). Med andra ord lite twee, lite electro, lite emo. Det ligger något Prefab Sproutskt över melodierna; släktskapet med Everything But The Girl är ganska påtagligt; jag inbillar mig att jag hör lite av Cocteau Twins luftiga släpighet i flera av låtarna, och ibland är man inne på Junior Boys trädgård och snokar.

Det är ljuvligt vackert, på det stora hela. Man kan sakna lite sälta, och när Amy Millans väna, på gränsen till efterblivna, flickröst tar över i vissa låtar blir det så gulligt att man ser nallar. Men jag uppskattar det. Det blir aldrig irriterande, aldrig sökt eller forcerat. Låtarna är starka utan att för den delen vara “hittiga”. Lite grann som Junior Boys, faktiskt, i att man kommer på sig själv att nynna strofer då och då utan att känna sig som att man sjunger någon jävla Darin-dänga.

Smart också att göra en EP. De sex spåren gör att det aldrig blir tråkigt och att det känns ganska varierat, trots att det rör sig om ganska små åthävor och skillnader när man börjar nagelfara låtarna. Det man kan önska sig, som sagt, är lite mer smuts, skit och distortion. Och vad är dealen med alla dessa tjejer som sjunger som vore de fullproppade med valium och självförakt? Det är en nice effekt, visst, men det känns inte särskilt unikt längre. Och så var det ju förstås bandnamnet. Hur fan tänkte de? Å andra sidan har jag diggat Fuck Buttons en hel del, och där snackar vi ju om ett av de muppigare namnen på väldigt länge.

Det kanske låter som att jag är lite pissljummen inför Stars elektroniska emoballader, men faktum är dock att EP:n “Sad Robots” är ett av mina trevligare inköp i år. Det är sex låtar som både är snygga, finurliga och fingerknäppsinducerande, och det min vän, det är ett riktigt gott betyg.

Mats Ömalm

Mer: Officiell hemsida, Pitchforks recension
Lyssna: MySpace, Secreta Musica