I sedvanlig ordning är jag antagligen sist på bollen igen, men utifall det finns någon annan stackare som har missat Mattias Svenssons fantastiska humorblogg Reaktionär vill jag iallafall tipsa om den. Ingen idag verksam svensk komiker når Svenssons nivåer. För det är väl på skoj?

Konungen är nationens, kulturens och folkets högsta representant och beskyddare. Därmed är det konungen som har rätten att regera landet. Kyrkan fungerar som den institution som upprätthåller själva moralen i samhället, samhällen utan en upprätthållen moral är dömda till undergång. Armén och polis är de institutioner som är satta att bevara samhället och dess kultur.

Ja, det är ett litet stycke från ett av Svenssons humoristiska inlägg, där alla från moderater och vänsterut benämns som “såssar” eller kommunister. Han använder ofta ett förstenat språk med ålderdomligt presens (ex. “vi hava”, “de vilja”), och uppvisar en samhällssyn som återfinns i Iran och hos extremkristna sekter i, typ, Arkansas. Det måste vara ett skämt.

Min favorit-Svensson är den som, både i sin egen blogg och på Newsmill, propsar för A-kassans avskaffande:

A-kassan är den helkassa kassa som under årtionden hållit arbetsskygga indvider vid en alldeles för god vigör på den arbets och skötsamma medborgarens bekostnad. Det är bl.a. genom A-kassan ett stort antal individer kunnat gå med i de lag som kallas A-lag, som är de lag som skriar, förstör och svinar ned i din stads grönområden, vilka egentligen är tänkta för att vara fina parker där den hedliga medborgaren skall kunna slappna av och umgås med sina barn.

Han är också hysteriskt rolig när han argumenterar för demokratins avskaffande:

Vår såkallade demokrati är enbart ett modernt påfund och kan därför bara anses för dumheter. En modern demokrati där diverse obildat slödder tillåts att ta sig rätten till att ta ton kommer aldrig att kunna fungera i praktiken. Vi måste avskaffa demokratin, den motarbetar och försvagar förstärkningen av monarkin. Dessutom skall konungen tillsammans med ett tjugoettmannaråd bestående av landets landshövdingar utse och avsätta statsministrar och statsråd på ett sådant sätt som passar konungens utsatta målsättningar för landet. Endast med en sådan utformad konstitution kan vårt land utvecklas till ett framstående land och på så vis bli till ett föredöme för andra länder.

Det är toppklass på denne mans humor, och jag kommer med stort nöje följa hans vidare eskapader in i konservatismens mörkerlandskap. Ty Svensson skämta väl? Han behaga väl icke hysa sådan åsikt i detta vårt tjugonde århundrade efter vår herre Jesus? For real?

Mats Ömalm

Intressant på högerkanten: Sofia Nerbrandt, Sanna Rayman, Ledarsidan/SvD, “Alla ska få” (DN)
…och på vänstra sidan: Katrin Kielos (Fokus), ETC kommenterar, Ida Gabrielsson

Webben är full med skit och trubbel. Det vet de flesta. Det är barn- och djurporr, phishingsidor, Aftonbladet, stulna kreditkortsnummer och fan vet allt. Och då pratar jag enbart om sådant som är olagligt, eller i alla fall borde vara det. Något som dock sällan framhålls i diskussionen om skadligt eller ruttet material är det som i webb-lingo kallas för troll. Vi pratar då alltså inte om de som “hittar eän heäl toåmtearmé” i det fina gamla barnprogrammet, eller sådana som Frodo och hans vänner stöter i berget Moria. Nej, de här faktiskt värre, eftersom de finns på riktigt.

Som aktiv på nätet, och kanske framförallt som bloggare, stöter man ofta på spammare. Och visst är det irriterande att någon jävla virtuell robot har sniffat upp din blogg och bestämmer sig för att lägga in 22 kommentarer som alla hänvisar till en casino/viagra/phishingsajt. Samtidigt modererar jag mina bloggkommentarer på ett sådant sätt att jag sällan har något problem med de, ändå relativt stora, mängder spam som kommer in. Dessutom känner man igen ett spammeddelande från fem kilometers håll.

Förvisso tycker jag att man ska kriminalisera spam, och hänga ut spammare med namn, foto, adress och släktträd. Någonstans innerst inne tycker jag också att man kan bestraffa dem fysiskt också. Lite bara. Men de är fortfarande bara ute efter att tjäna stålar, och det är ju faktiskt de allra flesta människor.

Då är det värre med trollen. Wikipedia definierar internettroll så här:

” Ett internettroll, eller bara troll, är en användare som skriver artiklar eller debattinlägg på Internet (framför allt över Usenet och på internetforum) med huvudsyfte att reta upp övriga användare. De är mestadels ointresserade av fakta eller att föra en egentlig dialog, och ses ofta delta i ett otal diskussioner samtidigt, där de föder ilska, vanmakt och rent allmänt skadar stämningen hos övriga användare.”

Det stämmer ganska bra, tycker jag. I ärlighetens namn är dock jag inte särskilt utsatt för angrepp från troll eftersom jag inte sprider min blogg i någon större utsträckning – jag kan tänka mig att Blondinbella och Viggo Cavling är så in i helskotta mer angripna – men det hindrar ändå inte att det händer då och då.

Naturligtvis släpper jag aldrig igenom sådant där dravel, och inte heller tar jag åt mig om någon någongång skriver att jag är tråkig, elak eller trög. Jag förstår att det är en väldigt liten, sorglig och ganska poänglös individ som ägnar sig åt sådant.

Det som förbryllar mig är hur någon orkar ta sig tiden att, som på exempelvis Dagens Medias webbplats, fylla kommentarsfält upp och ner med poänglöst, urkorkat och dåligt underbyggt svammel. Och att man är så vek att man inte vågar underteckna med sitt eget namn. Å andra sidan är ju ett kännetecken för ett troll förstås att det är namnlöst, åsiktlöst och ryggradslöst. 

Självfallet ska man inte hävda att debattörer är troll bara för att de har en avvikande åsikt, och i många fall ligger halva felet hos lata moderatorer som inte stävjar dessa uttryck av ensamhet och självförakt (och ibland misstänkt dårskap – se t.ex. Anders Andarve som ofta kommenterar på Dagens Medias nätartiklar, eller valfri artikel på MacWorld.se). Ett riktigt troll är bara ute efter att provocera och ställa till, har sällan någon riktig åsikt, och är ett helt annat sorts pucko. Och finns tyvärr överallt. Det går inte att hitta en nyhetssajt, ett nätforum eller en blogg som inte drabbats av trollinfektion i någon utsträckning.

Är det något utslag av märklig humor? Är det någon form av förståndshandikapp? Eller har en del människor helt enkelt för mycket tid över mellan besöken på arbetsförmedlingen, överlämnandet av smutstvätt hos mamma och de virtuella mötena med kamraterna i Call of Duty-klanen?

För att parafrasera The Smiths: internet trolls of the world, unite and go under.

Tack,

Mats Ömalm

DN:s kritiker har utsett de 100 viktigaste barnböckerna genom tiderna. Bland dessa finner vi givna titlar som Lewis Carrolls “Alice i Underlandet”, Barbro Lindgrens utsökta böcker om Loranga, Masarin och Dartanjang, samt “Skattkammarön”, “Sagan om Ringen” och böckerna om Alfons. Alla är förstås självskrivna på en sådan här lista. Samtidigt har de inte ett skit att göra med hur min världsbild formades.

Nej, mister Krister, ska vi snacka om vad som formade yours truly till den människa han är idag ska vi vända oss till den produktive belgaren Hergé och hans rättrådiga journalist Tintin. Var finns den lille kolonialisten med sina äppelknyckarbrallor och fjolliga luggtofs på DN:s lista? Det måste finnas fler 70-talister än mig som lärt sig mer av Tintins äventyr på exotiska platser än av någon jävla elefant i kostym eller Krakel fuckin’ Spektakel som hängde i en gardin.

Sedan är det ju förstås frågan om det i alla avseenden har varit nyttigt att läsa Tintin. “Vi lever kvar i ett förlegat tänkande av vi och dom, i-länder och u-länder” menar professor Hans Rosling i en intervju i tidningen Fokus för ett par år sedan. “Många har fått sin världsbild av Tintin”, säger han.
Och så kan man naturligtvis diskutera kvinnosynen i seriealbumen, eller snarare bristen av kvinnor överhuvudtaget. Bortsett från liggsåret Castafiore och någon fascistisk man-kvinna-hybrid är det bara grabbar. Förvisso försökte spanjoren Antonio Altarriba att göra en mer sexuell (för att inte säga översexuell och gubbsjuk) tolkning av Tintin i sitt album “Rosa Lotus” härom året, men blev stoppad av Hergés dödsbo.

Överlag finns det en hel hop med parodier på Tintin och hans äventyr, bland dessa en massa mer eller mindre pornografiska sådana. Jag har också hört talas om halvrasistiska publikationer, där Tintin slaktar araber, men också någon där han tar sig an en katolsk konspiration som involverar självaste påven.

Själv har jag en, antagligen fullständigt olaglig ur alla upphovsrättsliga synvinklar, travesti på Tintins äventyr som heter “Breaking Free“, som gör om karaktären till våldsam anarkist-slash-fotbollshuligan som bor i en sunkig council estate någonstans i England. Den är inte särskilt bra, men är ett annat exempel på vilket populärkulturellt genomslag den lille murveln haft genom åren.

To conclude: självfallet förstår jag att Tintin inte alltid är passande barnlitteratur, men jag kan inte förneka att jag lärt mig en hel del geografi, (i och för sig ganska vinklad och inte alltid helt sann) kulturvetenskap och nya ord genom denna läsning. I vilket fall som helst har jag fått ut så jävla mycket mer av “Månen tur och retur” än av Ivar Arosenius, Elsa Beskow eller “Janne, min vän”. Kalla mig gärna trångsynt, jag bryr mig inte ett jota. Anfäkta och anamma, bitches.

Mats Ömalm

(Om Tintin fanns på riktigt och levde i nutiden, vilken sorts musik tror ni att han hade gillat? Han ser ut som jazzkatt, tycker ni inte? Jag tror att Tintin hade varit en stor Glenn Miller-fantast. Och så hade han gillat Benny Goodman. Han känns som en person som dessutom hade fuskat lite på klarinett när ingen såg. I vilket fall så har jag sjukt svårt att föreställa mig Tintin som en person vars iPod är späckad med nya Wale, Killer Mike, Lil Wayne (vars “Pussy Monster” faktiskt börjar make some sense) eller Young Jeezy.)

Att Filip och Fredrik är kanon i arslena på en presskonferens får väl bara de allra prydaste att höja på ögonbrynen. Det börjar väl snarare att bli legio att paret hittar på något involverandes alkohol, kroppsvätskor och/eller fysiskt våld närhelst de befinner sig i publika sammanhang. På något sätt är det självklart. Ja, självklart på samma sätt som att det finns någon bisarr logik i att Keith Richards vid dryga sextio års ålder inte får diskbråck som alla andra, utan trillar ner från en kokospalm.

Den som, troligtvis omedvetet, bjuder på den största humorn i sammanhanget får sägas vara Ingvar Oldsberg. Han är hård i sin kritik mot sina “På Spåret”-kompisar, skriver Aftonbladet:

- Man dyker inte upp påverkad till en presskonferens, oavsett anledning. Och man kritiserar inte något som man själv deltar i. Det är ovärdigt och oanständigt.

Dessa ord kommer från en man som av otaliga ögonvittnen beskrivs som en riktigt elak jävel när han själv har druckit, och som inte spottar i glaset när det bjuds starkt. Följande ordväxling kommer från en artikel i Aftonbladet från 1999:

Vi ska inte hyckla här och säga att du bara tar ”ett glas rött då och då”.
   – Jomen, det gör jag ju… och däremellan en del annat.
Hur mycket blir det, då?
   – Allvarligt talat: den här världen inbjuder till festande. Det händer att det blir för mycket nån gång. Men det finns ingen kontinuitet i det. Då skulle jag aldrig orka hålla mitt tempo. Jag kan lika gärna sitta med ett glas vatten en kväll, men en sak står jag för: om jag blir tvungen att dricka bara EN whisky eller EN gingrogg så låter jag hellre bli. Vill jag koppla av och rensa hjärnan så gör jag det. Och då finns alltid risken att det blir lite för mycket av det goda. Får jag komma med en aforism här, förresten?
Visst.
   – Det faktum att du inte bör beställa in whisky till gåslevern får inte hindra dig att beställa dem var för sig. Ha ha ha!

Oldsbergs sista “aforism” ekar lite grann av samma attityd som Fredrik Wikingsson uppvisar i sitt uttalande till Aftonbladet idag:

- Man kan inte låta normen diktera när man får vara berusad och inte.

I en annan artikel i samma tidning, denna gång från 2005, skrivs detta om Oldsberg:

Enligt vittnen sluddrade programledaren och var märkbart berusad. Oldsberg hade dessutom kombinerat smärtstillande tabletter med stora mängder alkohol.
[..]
- Jag tog två sexor whisky innan jag påannonserade Wells. Det var ingen planerad arbetsinsats men det var dumt av mig. Och visst, senare på kvällen drack jag mer.

I Expressen i samma veva säger Oldsberg detta om sina påstådda alkoholproblem:

- Det där går i perioder, när det är mycket och man har grejer runt omkring sig. Jag är ju sån att jag kan säga nej till alltihop, men ska jag ta en så tar jag hellre tre eller fyra, så är det nog.

Jag är inte någon som lägger mig i huruvida folk dricker för mycket eller inte – en del gör det bara, liksom – men jag tycker att det är lite frapperande att Oldsberg av alla lever om angående Filip och Fredriks beteende. Det är liksom inte mesen Rickard Sjöberg som uttalar sig. Då hade jag kunnat förstå om viss upprördhet skönjes. Nu, däremot, är det ungefär som om Pete Doherty uppmanar Amy Winehouse att visa lite värdighet. Jag skiter i Oldsbergs privatliv och dryckesvanor, men det här är ju bara löjligt.

Men that’s life. Nästa vecka kommer ingen att bry sig längre. För att inte tala om när “På Spåret” väl rullar igång, då man lika väl kan sätta ett par tränade apor i dressinen, eftersom svenska folket kommer att kolla ändå och skratta och imponeras av F&F:s klämmiga upptåg och Ingvars goa-gubbism.

Och som Robert Aschberg sade om saken:

– Jag har ingen synpunkt på det. Jag har själv varit dyngrak flera gånger.

Mats Ömalm

Det handlar om döden. Bara inte Den Vackra Döden – den som till slut kommer till en 100-åring som efter ett lyckligt liv somnar in med en suck, omgiven av sina nära och kära. Tvärtom. Det handlar om den riktigt fula, otäcka döden. Den som kommer i skepnad av en övergiven, psykiskt labil 23-åring som, hög på amfetamin och Rohypnol, slår in huvudet på sin kamrat och dennes flickvän medelst kulhammare, innan han avslutar hela jävligheten med att plöja in en kökskniv i flickans öga.

Förra året läste jag Berglunds förlagskamrat Walter Repos “I Brottets Spår”, en lysande samling reportage om olika svenska brott och brottslingar. Det är en fascinerande bok, skriven av en person som vill sätta sig in, förstå, undersöka varför, hitta en mening. Han lyckas förbaskat bra med sitt uppsåt, för mitt i allt sitter man där och känner någon sorts avig sympati för förövaren.

Christer Berglund, å andra sidan, tycks inte ha något som helst intresse för att skapa sympati. Inte för att skapa antipati för den delen heller. Han rapporterar rakt upp och ner, utan åthävor och detaljer, skeenden och situationer. Läsaren får förvisso hintar om vad som kan ha triggat, förstärkt, eller lett fram till själva brottet, men aldrig svar på frågan varför, egentligen? Det är liksom bara pang på, hammaren i huvudet, kniven i ögat, klappat och klart. Svenska Dagbladets recensent ansåg att Berglund visar en vilja att förstå; själv vill jag hävda motsatsen. Han vill berätta, inte analysera.

Och det är helt otroligt spännande. Inte så att man frågar sig själv hur det ska gå, utan snarare hur jäkla långt det ska gå. När sedan vansinnets utbredning börjar vecklas ut kan man nästan inte tro sina ögon: finns de här människorna verkligen omkring oss, här och nu, varje dag? Berglunds lakoniska, enkla berättande liksom förstärker hur makabra gärningarna är.

Alla reportage handlar dock, bokens titel till trots, inte om ond, bråd död. Tvärtom finns det ett par underliga reportage om Janne Josefssons dunkla förflutna och Amelia Adamos kärleksaffärer. Och så ett om Ted Gärdestads sista dagar. Omväxling förnöjer förvisso, men tyvärr tillhör dessa reportage de mindre intressanta i boken, kanske just för att de avviker från det tilltänkta temat. Då är glesbygdsskildringarna från Berglunds barndomstrakter i Ångermanland lite mer engagerande, även om jag (igen) inte riktigt ser hur de skall passa in under titelns imaginära paraply. Å andra sidan kan man förstås, om man vill, tolka in tingens bildliga död i landsbygdens förfall, eller den monetära moralens död i reportaget om Boo.com (minns du det företaget?), und so weiter. Om man vill, alltså.

Men det är som sagt de riktigt blodiga reportagen som roar/förundrar/förskräcker allra mest, och för mig är de förstås den allra största behållningen. Ta exempelvis reportaget om “Monstret från Bagarmossen”, som bitvis faktiskt gav mig rysningar av pur skräck. Berglunds skildring av denne drogmissbrukande überpsykopat kan vara bland det starkaste, mest drabbande jag någonsin läst av en svensk journalist. Christer Berglund har själv sagt att just det reportaget är det rysligaste i hans hela karriär.

Jag är en sucker för reportageböcker, och som du säkert förstår är inte “I Dödens Väntrum” något undantag. Istället för att plöja löjliga dussindeckare råder jag alla att införskaffa en riktigt saftig reportagepacke i sommar. När du väl har börjat läsa går det inte att sluta. Verkligheten är alltid smutsigare, fulare och förjävligare än dikten.

Mats Ömalm

Mer om boken: Kulturen, SvD.se, Vassa Eggen, Bokförlaget Atlas

Andra rekommendationer på lysande reportageböcker, courtesy of yours truly:
Walter Repo “I Brottets Spår”
Peter Kadhammar “Vägen Till Bagdad”
Ryszard Kapuscinski “Imperiet”
Truman Capote “Med Kallt Blod”
Chuck Klosterman “Killing Yourself To Live”

Jag gick igenom lite gammalt material, och tänkte länka till några andra gamla, icke-musikrelaterade artiklar från den gamla bloggen. Inte för att jag vet om det intresserar er, men de kan få finnas där ändå.

Således,

“Mördare är också människor”, om Walter Repos reportagebok “I Brottets spår”.
“I love you, you hate me”, om finnar och svenskar.
“Rädslan spelar harpa”, om en kille som jag var lite rädd för.
Ett par resereportage, som jag faktiskt rekommenderar, fastän jag har skrivit dem själv.

Men nu kör vi, va?