Ja, ja. Jag hör vad du tänker. “Varför skriver han inte? Har han lämnat landet? Har han blivit av med pekfingrarna i en märklig, men ändå inte helt otänkbar olycka involverandes en svarv och fyra danska likörförsäljare?”

Naaee. Jag har bara haft, som man säger i trakterna där jag kommer ifrån, häcken full. Och så tillkommer förstås en knivsudd lättja. Plus lite allmän oinspiration. Det blir ju så ibland. Livet kommer emellan, med allt vad det innebär av kolesterolstinn mat, elräkningar, kast med liten boll och skit under naglarna.

Men nu är jag här. Jadå. Jag har sagt det förut, men den här gången menar jag det. Fast det kanske jag sade förra gången också. Men jag lovar dig, pinky swear och så vidare, att det iallafall inte skall ta så ohemult lång tid innan jag skriver igen. Jag vet ju hur mycket det betyder för dig. Hur mycket du längtar, trånar och suktar efter mina snudd på genialiska betraktelser över pudelrock och italiensk tutt-teve.

Nu ska jag inte vara oklädsamt förmäten, men jag fick faktiskt ett SMS från en gammal vän som jag inte sett sedan boerkriget, och som tydligt uttryckte att han var musikaliskt vilsen utan mina kommunikéer. Det gjorde mig lite glad, faktiskt. Och satte en liiiten, men bara en liten, låga under arslet på mig. Därför sitter jag nu här och grunnar på vad jag skall frälsa min älskade läsarskara med nästa gång. Onekligen lite trixigt för en kille som grävt ner sig över öronen i amerikansk post-hardcore från mitten av 90-talet. Inte den hippaste musiken just nu.

Så medan jag gnuggar de hypotetiska geniknölarna (var exakt finns de förresten, fysiskt alltså?) kan jag ju iallafall säga att det här är rätt schuckra grejer. Lyssna på dem. Gör det.

Lucky Elephant “Starsign Trampoline” (länk till Spotify HÄR)
Title Tracks “It Was Easy” (länk till Spotify HÄR)

Tjillevipp i Beppemössan, alla monsterdiggare!

Mats

När jag fyllde 29 fick jag en iPod i present av min familj. Jag låg just då på sjukhus och hade precis hur mycket tid som helst att lyssna på allt som gick att ladda över på den. Det första jag tankade ner på den lilla manicken var dock inte någon het, spännande, innovativ musik, utan faktiskt en föreläsning med den indiska författaren Arundhati Roy. “Come September” heter talet, och är ett jättespännande brandtal mot såväl det amerikanska kriget mot terror som hinduisk fascism i Indien. Roy har ett alldeles otroligt vackert, levande och detaljerat språk, och är förstås en fröjd att lyssna på.

“Come September” inleds med en introduktion av historikern Howard Zinn, och avslutas med ett samtal mellan Zinn och Roy som faktiskt är lika spännande som föreläsningen. Zinn hade en sorts underfundig, knastertorr och varm humor som både muntrade upp och inbjöd till extra tankeverksamhet. Det i sin tur fick mig att köpa inspelningarna “Artists in a Time of War”, “Heroes & Martyrs” och “Stories Hollywood Never Tells”, från tre olika föreläsningar.

Jag är i regel inte en person som tar så värst mycket intryck från olika politiska talares åsikter, men just i fallet med Howard Zinn lyssnade jag verkligen. Jag är inte heller någon som dogmatiskt bekänner mig till olika läror och strömningar, varken på höger- eller vänsterkanten (här skulle någon lite elakt kunna säga att jag inte tar ställning vare sig för eller emot), men när Zinn pratade om krigets vanvett och vikten av att svartvitt verka mot krigsföring, då satt jag där som värsta sortens ja-sägare och bara nickade övertygat. Det skall mycket till för det.

Och nu läser jag att Howard Zinn har avlidit, 87 år gammal. Det känns lite tomt. En av de viktigaste amerikanska rösterna har tystnat för gott.

Jag vet inte om han överhuvudtaget kan räknas som någon av förra århundratets stora politiska tänkare, men han fick iallafall mig att lyssna om och om igen. Utan att överdriva vill jag påstå att väldigt få andra statsvetare, politiker och förståsigpåare har lyckats med det tidigare. Jag har ju liksom alltid tagit mina cues från Ian MacKaye och Jello Biafra istället. Och då är vi ju inne på musik förstås.

Han verkade i ständig motvind, Howard Zinn. I sin historiska bok “A People’s History of the United States” beskriver han indianernas kamp mot de vita kolonisatörerna, slavarnas umbäranden, arbetarnas och fackens svårigheter, kvinnokämparna och de svartas medborgarrättsrörelse. Inte poppis.
Som professor på Spelman College stödde han de svartas kamp mot segregering, och fick sparken när han tog jämställdshetsivrarnas sida och utmanade högskolans konservativa genustänkande. Inte poppis, det heller.
Zinn tog också ställning mot Vietnamkriget, invasionen av Irak – ja, i stort sett varenda krig som USA involverade sig i. Poppis? Gissa.

Och nu är han alltså borta, den gamla stollen. Vare sig man var för eller emot hans ståndpunkter måste man ändå beundra honom för sin envishet, rättvisetänkande och benfasta övertygelse. Han stod där i årtionden som en ensam liten fjällbjörk kämpandes mot stormvindar, och var aldrig rädd för att säga vad han tyckte, även om kastvindarna hade kunnat rycka upp honom ur marken och kasta honom all världens väg. Han var inte rädd. Han kunde ju flyga.

Mats Ömalm

Mer: Expressen, ETC, Wikipedia

Flera av Howard Zinns tal och föreläsningar finns att ladda ner på eMusic.com

Jag har sagt det förut, men det tåls att sägas igen: 2009 har varit ett kalasår för musik. Några av de 10 senaste årens allra bästa album har släppts, och mängden av lysande låtar är större än på länge.

Här har du en elva låtar lång spellista på Spotify (om du behöver en invite, hör av dig. Först till kvarn, och allt det där):
http://open.spotify.com/user/matsomalm/
playlist/0VYF1AYaB0Dz8dVF5MZNXe

Den inledande låten, “You Saved My Life” med Cass McCombs, är så bra att mitt skägg krullar sig. Övriga låtar är inte så pjåkiga de heller.

Låtlista:
1. Cass McCombs “You Saved My Life” med Cass McCombs
2. JJ “My Life, My Swag”
3. Passion Pit “Moth’s Wings”
4. Dirty Projectors “Still Is The Move”
5. Bat For Lashes “Daniel”
6. Yeah Yeah Yeahs “Skeletons”
7. Major Lazer ft. Ms Thing & T.O.K. “Bruk Out”
8. Arctic Monkeys “Crying Lightning”
9. Spoon “Got Nuffin’”
10. Mungolian Jet Set “Clairevoyage”
11. Modest Mouse “Autumn Beds”

Vi hörs!

Mats Ömalm

Andra aktuella musiklänkar: Hultsfreds festivalchef avgår (DN.se), Michael Jackson mördad? (SvD.se), Spotify sätter musik till Fiats kampanj (Resumé), Foo Fighters sänkte Hultsfred (Nöjesbladet)

Som vanligt när temperaturen stiger över 20 grader och ledigheten infinner sig går min redan låga uppdateringsfrekvens ner ytterligare, för att åter stiga när skitvädret kommer tillbaka. Se därför detta inlägg enbart som ett livstecken från yours truly. Det kommer en svulstig inlaga om en av den klassiska rockens främsta företrädare snart, men det får vänta till en regnig dag. Jag lämnar er istället med några bilder från en actionpackad vecka i London i våras. Visst förde jag resedagbok i sedvanlig ordning, men jag fick aldrig riktigt tid över att skriva ihop någon elegant sammanställnin. Kanske kommer det reflektioner även om den trippen vad det lider, men tills vidare mina vänner: ha det riktigt kristet, medelklassigt och Ernst Kirschsteiger-mässigt i sommar!

Har du 10 minuter över? Bra. Då tycker jag att du skall lägga dem på DN:s Maciej Zarembas utmärkta essä om den så kallade grannfejden i Vojakkala, där en romsk familj fått klä skott för allt som hänt. Förra grannen, en präst, har misshandlats. Den nya grannen Esa Rano har fått en yxa i huvudet. Plus en mängd andra misshandels- och trakasserianklagelser. Och om vi ska döma utifrån lokal och nationell medias rapportering har dessa händelser varit helt oprovocerade och uppenbarligen utförda av en patologiskt kriminell, spritt språngande galen familj som hållit en hel by i skräck. Om vi ska döma utifrån den rapporteringen, alltså. Läser man Zarembas text ser man att det finns en hel del som gått de flesta förbi tämligen obemärkt.

Som att yxmannen Allan Grönfors med de flesta mått mätt kan anses vara mentalt handikappad. Som att hans mammas grav av allt att döma blivit skändad av morddömde Esa Rano, en man som på många sätt nog kan anses som avsevärt farligare än Allan Grönfors. Som att prästen Veikko Määttä blivit filmad när han skriker “zigenarhora” till Allans mor. Och hur byaåldermannen Ossian Tornberg på ett ganska flagrant sätt kampanjat mot familjen Grönfors under lång tid. Som han säger till Maciej Zaremba: “Vi försöker bojkotta dem så de får ingen hjälp från byn… Det började i stort sett när de flyttade, på en gång…” Tornbergs son Stefan med samma efternamn, riksdagsledamot för Centerpartiet, har på sin blogg varit tämligen vokal i sina åsikter om hur domstolen bör döma.

Essän belyser på ett alldeles utmärkt sätt hur familjen frysts ut, och hur ensidig medias rapportering har varit kring fejderna. Sällan, snudd på aldrig, har familjen Grönfors syn på saken fått spaltplats. Läs bara denna artikel i Norbottens-Kuriren från maj 2008, och grunna över betydelsen av uttalanden som “om man har en varböld så hjälper det ju inte att plocka bort skinnet runt omkring”: http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=3645309

Det är så att man ryser till över jargongen. Jag tror inte att jag behöver dra några paralleller.

På nätet, bland annat på överliberala sajten Flashback, har omdömena om familjen låtit än värre. Ni som någon gång loggat in på sajten vet att de flesta åsikter till höger om höger finns representerade. Gosse, om de har vädrats i fallet Vojakkala. Det skulle göra ont i fingertopparna att återge en hel del av dessa. Ja, ni kan ju föreställa er.

Vi skall naturligtvis inte förneka att tragiska saker har skett. Men vi skall nog inte heller köpa den ytterst snedvridna bild av skeendena som har visats. Maciej Zarembas grundligt researchade essä påvisar en djup orättvisa i hur människor har behandlats. Det finns fog för en hel del eftertanke hos både media och allmänhet.

Mats Ömalm

Som ni ser lite neråt till höger har jag lagt in en feed till min Twittersida. Som ni förstår har även jag hoppat på trenden. Som om det vore något förvånande…

Om ni vill följa finns jag på http://twitter.com/MatsOmalm eller som de balla och initierade skriver: @MatsOmalm.

Jag vet inte riktigt vad poängen med det är, men hoppar man inte på bandvagnen får man ju inte känna vibrationerna, eller hur man nu skall uttrycka det. Ängsligt? Javisst, you betcha by golly-wow.

Sigge Eklund twittrade en kul grej häromdagen. Något i stil med “de som föds idag kommer om 25 år att känna likadant inför Twitter som vi känner inför Niels Jensen idag”. Han skriver mycket dynga, men just det tyckte jag var lite kul. Men bara lite.

Jag har iallafall installerat Twitteriffic på min iPhone. Tänkte göra ett ryck och slänga in WordPress-appen också, så ska vi se om det inte blir lite liv i det här gamla liket. Jag vet att ni är många som väntar efter nya, fräscha och sedvanligt spåniga inlägg.

Snart. Promise. Pinky swear.

Mats Ömalm