Okej - jag fildelar varken musik, film eller programvara (ja, seriöst), men jag tycker ändå att det här är skitäckligt.

Även om Ifpi:s presskontakt Johanna Boström Stone hävdar att man inte kommer att “använda uppgifter från den spaning som gjorts innan lagen trädde i kraft” så känner jag bara ‘bläääh’ i varenda ett av mina organ. “Det får man inte”, säger Boström Stone, men so what? Man får inte kissa på offentlig plats heller, men det görs likförbannat. För att man kan göra det i skymundan. Trust no one, säger hobbyparanoikern i mig.

Mats Ömalm

Jag har lyckats radera en massa kommentarer. Verkar inte gå att återskapa. Japp, jag är helt otroligt klantig innan dagens första kopp kaffe, och borde egentligen förbjudas att utföra datarelaterade sysslor så pass tidigt.

Bevittnade en fantastisk konsert med Fever Ray i lördags. Förutom att musiken var helt spot-on så var ljushowen härligt Jean-Michel Jarre-kitschig med sin lasershow. Och jag älskade en av bandmedlemmarnas meterhöga huvudbonad. Däremot verkar NSD:s vikarierande nöjesredaktör inte ha fattat ett skvatt. Som vanligt. Hennes okunskap inom så många områden går mig på nerverna på ett alldeles särdeles påtagligt sätt. Jag skulle gärna utveckla mitt resonemang, men det får bli vid ett senare tillfälle när jag har vaknat till. Kurirens utsända (och tillika nöjesredaktör) verkar däremot ha fattat galoppen.

Oh well. Mer på ett tag.

Mats Ömalm

Firman jag jobbar för har en hel del verksamhet i den del av världen som kallas Eurasien. Varför det kallas så kan man faktiskt ifrågasätta lite, med tanke på att Eurasien de facto till största delen ligger pretty fucking far från Europa och ganska solklart i västra Asien.

I vilket fall som helst satt jag och glodde på en karta över regionen häromdagen i ett arbetsrelaterat ärende. Där, mitt emellan ett hyfsat öde ingenmansland och ett annat till synes glesbefolkat dito, hittade jag ett av gränslinjer inramat område. Till skillnad från knasländerna Armenien i väster och Azerbajdjan i öster tycktes denna plätt sakna inte bara vattendrag och sjöar, utan även städer, samhällen och byar. Faktum är att landytan, som är försumbart större än Närke, helt tycktes sakna allt som kännetecknar ett land. Shit, den saknade till och med ett namn på kartan!

Trodde jag först, alltså. Efter att ha hittat ett litet namngivet landmärke lyckades jag klura ut att området var Nagorno-Karabach, och att dess nationella tillhörighet är lite diffus. Det är ockuperat av Armenien, men tillhör förvisso Azerbajdjan rent formellt, fast invånarna (som till största delen är armenier) tycks vara rätt inne på det här med självständighet. Det hela verkar aningen rörigt, faktiskt.

Detta lilla presumtiva halv-rike syns dock ha en del svårigheter framför sig i sin strävan mot nationell suveränitet och världssamfundets erkännande. Till att börja med är det bara tre andra “länder” som hittills har gått med på det tänkta upplägget. Varför citationstecken, undrar du förstås? Tja, de tre som hittills lämnat sitt erkännande är nämligen Abchazien, Sydossetien och Transnistrien. Tre “stater” som än så länge i stort sett bara är erkända av varandra, med andra ord. Tuffa puckar, kompisar.

Hela premissen med denna lilla, glesbefolkade icke-stat fick mig dock att vilja boka en weekend till huvudstaden Stepanakert. Det finns otroligt lite information om staden, och inte ens invånarantalet är säkerställt. Mellan tummen och armbågen verkar det vara runt 40000 pers – ungefär som Piteå – men är alltså bara en uppskattning. Redan där blir jag peppad. Så mystiskt, så outforskat, så spännande!

Bilder från staden visar närmast folktomma gator och massiva betongklossar till hus, men också en närmast grekisk lummighet och vackra, gröna alléer. Statyn som föreställer Tatik och Papik (mormor och morfar) utanför Stepanakert har ett intressant och, i alla fall för en lekman som mig, ovanligt formspråk. Det måste vara ett särdeles intressant folk som smäller upp en sådan pjäs.

Nu ska jag ju villigt erkänna att jag har en fetisch för rätt skruvade ställen – Kaliningrad (eller Königsberg som en del kallar det) är ett drömresemål, enbart för möjligheten att få se det urfula Sovjeternas Hus, till exempel. Att jag någonsin skulle ta mig till Nagorno-Karabach är väl lika sannolikt som att det skulle börja regna köttätande ekollon över Arktis. Men jag gillar att fantisera om dessa slitna, knasiga, avlägsna samhällen, som förmodligen är helt avskyvärda att leva i på många sätt. Karabach är plågat av många års konflikter, och är med all sannolikhet sjukt fattigt. Dessutom lever man trots allt under eldupphör – inte permanent fred. Med andra ord inte någon vidare grogrund för myspys och gynnsamma relationer sinsemellan.

Men jag är så fascinerad av detta område, och vill alltså slå ett slag för Nagorno-Karabach. Kan vi inte gå ihop ett gäng, boka in oss på det finaste hotellet i Stepanakert, göra en rundresa i regionen, besöka den tämligen förfallna historiska staden Şuşa och bara ha det skönt? Det skulle kännas fint i lilla hjärtat att hjälpa detta lilla icke-rike att få igång en schysst turismindustri. Kanske kan vi sedan börja besöka andra hippa resmål som Tiraspol i Transnistrien och Tqvartjeli i Abchazien. Vad sägs? Avsparken har skett – tar du passningen?

Mats Ömalm

Ni som surfar in här med jämna eller ojämna mellanrum lägger förstås märke till att jag inte skriver så värst ofta. Det beror förstås på många olika orsaker, men den främsta är faktiskt att jag inte riktigt får tiden att räcka till. Det är inte så att jag bara slappar järnet, liksom. Nej, mista, jag har ju faktiskt ett heltidsjobb. Till skillnad från Pirate Bay-männen, verkar det.

Det är en intressant skara män, det där. Gottfrid Svartholm Warg, till exempel. Han har bland annat stått som ägare till en sajt som sålt drogen GBL. Han är också innehavare till sajten pedofil.se. “Vi hyllar det fria ordet”, har Svartholm sagt. Men ärligt talat, vad är det för en jävla människa? Han må se sig själv som en frihetskämpe. Själv tycker jag att han framstår som en rätt skrupellös skummis. Jag säger inte att han är det, men han verkar onekligen ha en ganska flexibel syn på saker och ting.

En annan i gänget står tydligen som domäninnehavare för en sajt som säljer falska körkort. Den medåtalade Carl Lundströms förflutna är ju ganska välkänt, med diverse kopplingar till högerextrema organisationer och en massa annat blaha blaha i ryggsäcken. Det finns en ganska intressant artikel om honom i 2008:s första nummer av tidningen Filter – och nu även på nätet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Personligen tror jag inte, och hoppas inte heller, att kvartetten fälls för det de står åtalade för. Samtidigt tycker jag att det är bra att veta vilka som står bakom Pirate Bay och vad de står för. I mångt och mycket tycker jag att de framstår som sina egna farligaste motståndare – de har alldeles för mycket smutsig byk för att på allvar ses som de frihetsälskare och kulturbefriare som de vill framstå som. Istället förs tankarna till ord som rättshaverister, skattesmitare och osympatiskt.

TPB-sympatisörerna ruschar i horder till gängets försvar, vilket är förståeligt. Om man delar piraternas ståndpunkter så ter det sig självklart. Men har man varit medvetna om grundarnas “kringutrustning”? Själv skulle jag tänka till både en och två gånger innan jag använde The Pirate Bay för mina fildelningsändamål. Men det är ju jag det.

Mats Ömalm

Grattis till ett nytt år. Det kanske inte känns så i huvudet när man vaknar på nyårsdagens förmiddag, men det blir bättre. Lyssna bara inte på allt svammel om det där krisandet i ekonomin. Som en vis man-på-gatan svarade i någon dagstidning på frågan om han oroade sig för finanskrisen: “jag har haft finanskris hela mitt liv, så det är bara kul att alla andra hakar på till slut”. Något i den stilen. Lyssna inte på olyckskorparna, okej?

Nej, jag önskar ett fint nytt år, och ber istället att ni lyssnar på Fennesz, The Alps, DJ /rupture och den där skivan med David Byrne och Brian Eno från 2008. De har sina stunder.

Party vobiscum, puss och adjö,

Mats Ömalm

Mer: recension av Byrne & Eno (SvD.se), Fennesz intervjuas och recenseras på SvD.se, Fennesz recenseras på DN.se. Ingen skriver om The Alps eller DJ /rupture i Sverige. Nästan ingen.

Saxat ur veckans nyheter:

Det är mycket dansband nu. Men varför illustrerar Sydsvenskan en artikel om dansband med en bild på The Hives (se bilden)?

Och visst är det en jävla massa dansband i media just nu? Grattis, Tomas Deutgen – nu har du dina 15 minuter. Njut så länge den kvarten varar, för snart är du tillbaka i Blekinges lokalradio med dina Bengt-Lennys och Skurtz Orkester igen.

***

Det finns fortfarande människor som bryr sig om Journey!

***

The Guardian har fortfarande Europas vassaste kulturjournalister. “Det är en travesti på musikalgenren, som ringdans på en grisfest anordnad av talanglösa fyllon – fast med sämre koreografi” säger Anna Billson om filmen “Mamma Mia”. (Dagens PS)

***

Man kan rösta på “Årets hej-kom-och-hjälp-mig-program” på Kanal 5:s webbplats. Jag blev lite besviken när jag insåg att de åsyftade program i stil med Room Service och andra kakla-och-piffa-produktioner. Jag som ville rösta på Hål i Väggen på TV6…

Trevlig helg!

Mats Ömalm

Alltså, det går verkligen inte att säga något. (DN.se)

Mats Ömalm