Förlåt, undrade du vem tusan jag refererar till? När jag säger ‘han’, alltså? Oj, menade inte att vara diffus, otydlig, obskyr. Jag snackar om Steve Albini. Producenten bakom Nirvanas sista album, PJ Harveys genombrottsplatta och Pixies näst största stund. Ja, och så vette fan om han skulle kalla sig själv för producent. Han spelar ju bara in, påstår han. Slänger upp några mickar och trycker på REC. Följaktligen står det i regel också bara “recorded by…” i skivkonvoluten. Om ens det.

Allvarligt talat. Han är skön, han Steve. Både som gitarrist och kolerisk gaphals i kultbanden Big Black, Rapeman och Shellac (vars “At action park” är en av de 20 bästa rockplattor som någonsin spelats in) och som självförminskande ljudtekniker på otroliga inspelningar med bl.a. Jesus Lizard, Neurosis och Jawbreaker. Sedan kanske vi skall tala lite tystare om de urtrista rutinknäck han gjort för Page & Plant, Stooges och Cheap Trick. Å andra sidan låter ju de plattorna bättre än något annat som de urtidsdjuren har spelat in de senaste 30 åren. Man kan bara föreställa sig hur kackiga de hade varit om inte Albini hade varit där med sina gamla mikrofoner och sina sneda, smutsiga glasögon.

För att inte tala om hans mustigt sardoniska sågningar av musikbranschens kreti och pleti, hans syrliga humor och hans märkliga matintresse. Eller den där obetalbara intervjun på Youtube, där han hoppar omkring på ett par sorts fjädrade styltor samtidigt som han vaxar lyriskt om en obskyr distpedal. Eller hur han framgångsrikt, men antagligen ofrivilligt, gjort sin fullständiga brist på stil och image till sin egen image. (Fast samtidigt: så där ser ju de flesta ljudtekniker ut. Brillor som sist var moderna strax innan Lennon sköts, urtvättade t-shirts med högtalartillverkares logotyper på, och så jeans som aldrig lagats med nål och tråd - bara med gaffatejp från verktygslådan. När han inte bär bensinmacksoverall förstås. “Because it’s comfortable”, typ)

Jo, han är något av en idol. Det är väl därför jag har bemödat mig att samla ihop 18 av hans snusfina produktioner i en Spotify-spellista. Märk väl, dock: det allra bästa ur hans digra diskografi finns förstås inte på Spotify. Dels för att han och/eller artisterna inte vill det, dels för att en del helt enkelt inte finns tillgängligt i största allmänhet, och dels för att ganska mycket i all ärlighet är pretty fucking svårsmält.

Men lyssna iallafall. Vissa av låtarna har ungefär lika mycket gemensamt som Byggare Bob har med GB Glass-clownen. Samtidigt hör man den ljudmässiga röda tråden: de stora trummorna, rumsljudet, de skrapiga gitarrljuden, sången som sällan ligger längst fram i mixen. Integriteten. Och - förstås - den absoluta frånvaron av insmickrande, småkorkade och lättuggade “hookar”.

1. Pixies - Bone Machine
(från “Surfer Rosa”, 1987)
2. The Breeders - Doe
(från “Pod”, 1990)
3. Tar - Cross Offer
(från “Jackson, 1991)
4. The Wedding Present - Suck
(från “Sea Monsters”, 1991)
5. Crain - Proposed Production
(från “Speed”, 1992)
6. PJ Harvey - Missed
(från “Rid Of Me”, 1993)
7. The Auteurs - Light Aircraft On Fire
(från “After Murder Park”, 1996)
8. Silkworm - Nerves
(från “Firewater”, 1996)
9. Ativin - My Eyes Of Yours
(från “Summing The Approach”, 1999)
10. Mclusky - Lightsabre Cocksucking Blues
(från “Mclusky Do Dallas”, 2002)
11. The Jon Spencer Blues Explosion - Hold On
(från “Plastic Fang”, 2002)
12. Songs:Ohia - Peoria Lunch Box Blues
(från “Magnolia Electric Co.”, 2003)
13. Electrelane - Enter Laughing
(från “The Power Out”, 2004)
14. The Ponys - Glass Conversation
(från “Celebration Castle”, 2005)
15. Hot Little Rocket - Like Killers
(från “How To Lose Everything”, 2007)
16. The Forms - Knowledge In Hand
(från “The Forms”, 2007)
17. Ranheim - Hardcore
(från EP:n ”I Don’t Like The Smiths”, 2008)
18. Jarvis Cocker - I Never Said I Was Deep
(från “Further Complications”, 2009)

Klicka här för att lyssna!

(”Ode to a fucked up world” - Naked Aggression, 1993)

Det här är den första och enda gången jag inleder en text med att citera ett amerikanskt anarkopunkband. Det är också den första och enda gången jag nämner kungahuset i en text. Båda företeelserna tenderar nämligen att ge mig sura uppstötningar.

Men allvarligt. Alltså. Eh?

Israels militär attackerar en internationell hjälpsändning på internationellt vatten. BP låter en oljeplattform förfalla så till den milda grad att den kollapsar och släpper ut sjuttio triljarder liter olja vid Louisianas artrika kustremsa. Grekland bygger hela sin ekonomi på Trisslotter och Monopolpengar. I Eritrea behandlar man journalister sämre än jag behandlar ett par trasiga målarbyxor.

Och här satt vi för ett par veckor sedan och tjafsade om hur opassande det är att Kronprinsessan vill ledas fram till altaret av sin far Kungen. Allvarligt. Alltså. Eh?

Vilka lallare vi är. Tänk efter lite nu: det där är ju fullständigt ovidkommande. När det gäller kungahuset och monarkin och hela tjottahejsan finns det ju egentligen bara ett enda ämne, en enda fråga, som är värd att dryftas. Aaa, just precis - jag snackar förstås om återinförandet av yrkestiteln Hovnarr. Jag struntar blankt i allt det där andra tramset om successionsordning, apanage, hertigtitlar och what have you. Jag vill ha tillbaka hovnarrarna. Och gärna riddare också. Det skulle lätt vara värt de typ 30 kronorna varje hushåll betalar varje år för att hålla den där anakronismen vi kallar monarki rullande.

Oh well.

[Egentligen hade jag tänkt skriva lite grann om Kungen av post-hardcore Walter Schreifels soloalbum "An Open Letter To The Scene", och sedan leda in texten på en fullständigt ogenerad hyllning till Quicksand, men jag har insett att det inte är den fullträff jag hade hoppats på. "Arthur Lee's Lullaby" (kolla videon här) är förstås en fantastisk indiepopärla, och slamdunken "Requiem" från World's Fastest Car-tiden är härlig. I övrigt är det bara okej. Coverversionen av Agnostic Fronts "Society Suckers" lät kul på pappret, men personligen tycker jag inte att den riktigt funkar. Det verkar således som att man får sätta hoppet till Rival Schools-plattan i höst. Och hyllningen till Quicksand får vänta tills jag är på humör för det.]

Mats Ömalm

Saker som händer, oavsett prinsessbröllop och oljeläckor: Robyn, hårdrock, svarta hål, raketmän, eskapism, kaos.

Naaee. Jag har bara haft, som man säger i trakterna där jag kommer ifrån, häcken full. Och så tillkommer förstås en knivsudd lättja. Plus lite allmän oinspiration. Det blir ju så ibland. Livet kommer emellan, med allt vad det innebär av kolesterolstinn mat, elräkningar, kast med liten boll och skit under naglarna.

Men nu är jag här. Jadå. Jag har sagt det förut, men den här gången menar jag det. Fast det kanske jag sade förra gången också. Men jag lovar dig, pinky swear och så vidare, att det iallafall inte skall ta så ohemult lång tid innan jag skriver igen. Jag vet ju hur mycket det betyder för dig. Hur mycket du längtar, trånar och suktar efter mina snudd på genialiska betraktelser över pudelrock och italiensk tutt-teve.

Nu ska jag inte vara oklädsamt förmäten, men jag fick faktiskt ett SMS från en gammal vän som jag inte sett sedan boerkriget, och som tydligt uttryckte att han var musikaliskt vilsen utan mina kommunikéer. Det gjorde mig lite glad, faktiskt. Och satte en liiiten, men bara en liten, låga under arslet på mig. Därför sitter jag nu här och grunnar på vad jag skall frälsa min älskade läsarskara med nästa gång. Onekligen lite trixigt för en kille som grävt ner sig över öronen i amerikansk post-hardcore från mitten av 90-talet. Inte den hippaste musiken just nu.

Så medan jag gnuggar de hypotetiska geniknölarna (var exakt finns de förresten, fysiskt alltså?) kan jag ju iallafall säga att det här är rätt schuckra grejer. Lyssna på dem. Gör det.

Lucky Elephant “Starsign Trampoline” (länk till Spotify HÄR)
Title Tracks “It Was Easy” (länk till Spotify HÄR)

Tjillevipp i Beppemössan, alla monsterdiggare!

Mats

“Come September” inleds med en introduktion av historikern Howard Zinn, och avslutas med ett samtal mellan Zinn och Roy som faktiskt är lika spännande som föreläsningen. Zinn hade en sorts underfundig, knastertorr och varm humor som både muntrade upp och inbjöd till extra tankeverksamhet. Det i sin tur fick mig att köpa inspelningarna “Artists in a Time of War”, “Heroes & Martyrs” och “Stories Hollywood Never Tells”, från tre olika föreläsningar.

Jag är i regel inte en person som tar så värst mycket intryck från olika politiska talares åsikter, men just i fallet med Howard Zinn lyssnade jag verkligen. Jag är inte heller någon som dogmatiskt bekänner mig till olika läror och strömningar, varken på höger- eller vänsterkanten (här skulle någon lite elakt kunna säga att jag inte tar ställning vare sig för eller emot), men när Zinn pratade om krigets vanvett och vikten av att svartvitt verka mot krigsföring, då satt jag där som värsta sortens ja-sägare och bara nickade övertygat. Det skall mycket till för det.

Och nu läser jag att Howard Zinn har avlidit, 87 år gammal. Det känns lite tomt. En av de viktigaste amerikanska rösterna har tystnat för gott.

Jag vet inte om han överhuvudtaget kan räknas som någon av förra århundratets stora politiska tänkare, men han fick iallafall mig att lyssna om och om igen. Utan att överdriva vill jag påstå att väldigt få andra statsvetare, politiker och förståsigpåare har lyckats med det tidigare. Jag har ju liksom alltid tagit mina cues från Ian MacKaye och Jello Biafra istället. Och då är vi ju inne på musik förstås.

Han verkade i ständig motvind, Howard Zinn. I sin historiska bok “A People’s History of the United States” beskriver han indianernas kamp mot de vita kolonisatörerna, slavarnas umbäranden, arbetarnas och fackens svårigheter, kvinnokämparna och de svartas medborgarrättsrörelse. Inte poppis.
Som professor på Spelman College stödde han de svartas kamp mot segregering, och fick sparken när han tog jämställdshetsivrarnas sida och utmanade högskolans konservativa genustänkande. Inte poppis, det heller.
Zinn tog också ställning mot Vietnamkriget, invasionen av Irak - ja, i stort sett varenda krig som USA involverade sig i. Poppis? Gissa.

Och nu är han alltså borta, den gamla stollen. Vare sig man var för eller emot hans ståndpunkter måste man ändå beundra honom för sin envishet, rättvisetänkande och benfasta övertygelse. Han stod där i årtionden som en ensam liten fjällbjörk kämpandes mot stormvindar, och var aldrig rädd för att säga vad han tyckte, även om kastvindarna hade kunnat rycka upp honom ur marken och kasta honom all världens väg. Han var inte rädd. Han kunde ju flyga.

Mats Ömalm

Mer: Expressen, ETC, Wikipedia

Flera av Howard Zinns tal och föreläsningar finns att ladda ner på eMusic.com

MEN, och notera de stora bokstäverna, uppenbarligen går det att bli fullkomligt övertygad om motsatsen. Och den motsatsen stavas Brokencyde. Att lyckas destillera ner så mycket vidrigheter i ett paket är nästan beundransvärt. Deras uppenbarelse saknar motstycke, så pass att mitt annars ganska hyggliga förråd av invektiv tömdes totalt på ett halvt ögonblick. Svordomarna räcker inte till. Min fasa når nya, oanade nivåer. Lite sent, kanske, för resten av världen har redan hunnit dissa dem i något år. Men vad spelar det för roll egentligen? Min smärta blir inte mer ringa för det.

“Bandet” kommer från Albuquerque och består av ett gäng Partille-Johnnys som kallar sig Se7en, Phat J, Mik L och Antz. De har även en dansare utklädd till gris. Need I say more? Nej, det gör jag inte. Men jag ber er att spänna fast säkerhetsbältena, dra på er störtkrukorna, svälj en dubbel dos sjösjukepiller och förboka ett möte med en lämplig terapeut. När det går så här illa föredrog jag nog att kidsen pysslade med grov kriminalitet  istället.

Det här är vad som händer när amerikanska medelklassungdomar får obegränsad tillgång till MySpace, internetporr och Autotune. Det här är konsekvensen av ett sjukt samhälle. Det här är videon till låten “Freaxxx”.

Pär Sinding-Larsen skriver vettigt om “bandet”. Ingen annan i Sverige tycks ta problemet på allvar.

Det har varit ett bra år. Jo, det har det faktiskt. Kanske inte voluminöst överväldigande, men flera av låtarna från det gångna året letade sig ju faktiskt in på min topp 100-lista över decenniets allra gottigaste. Kanske har det att göra med att jag konsumerat enormt mycket musik i år - jag har överlag konsumerat populärkultur som om den höll på att ta slut - men det känns som att en rätt fet kaka vax lagts framför mig ändå. En värdig avslutning på ett årtionde är det iallafall.

Men för att inte hålla er på halster längre, här är 20 låtar som lyfter, sänker, peppar, tröstar och allt det där. Utan inbördes rangordning, förstås. Man ska ju inte ta ställning i onödan. Jag säger inte att detta nödvändigtvis är något slags facit. Säger inte att jag kommer att hålla med mig själv om bara ett kvartal. Säger bara att dessa låtar har betytt något för mig i år. Och det räcker långt.

Cass McCombs “You Saved My Life”
JJ “From Africa to Malaga”
Passion Pit “Moth’s Wings”
Bat For Lashes “Daniel”
Röyksopp “The Girl and The Robot”
Animal Collective “My Girls”
We Were Promised Jetpacks “Quiet Little Voices”
Arctic Monkeys “Crying Lightning”
Dinosaur Jr. “Over It”
Sonic Youth “Malibu Gas Station”
Wilco “Everlasting Everything”
Fever Ray “When I Grow Up”
Telefon Tel Aviv “You Are the Worst Thing In the World”
Yeah Yeah Yeahs “Skeletons”
Jadakiss feat. Ghostface & Raekwon “Cartel Gathering”
Jay-Z feat. Alicia Keys “Empire State of Mind”
Stor “Där Ni Ser Mig (Kör Svartskalle)”
Major Lazer “Bruk Out”
Beenie Man “Gimmi Gimmi”

Självklart finns det en spellista på Spotify också. Klicka här för att lyssna.

Tills nästa gång: fridens liljor och gött mos,

Mats Ömalm

Reaktionen som kom, grunge, var egentligen inte särskilt hård, den heller. Bara något år in på dess korta sejour i musikvärldens medvetande var även den formulärisk, blek och förljugen. Så var den revolutionen all. Och hela tiden låg den riktiga hårda rocken där i bakgrunden och puttrade för sig själv, på sin kant. Som ett parallellt universum av oljud, aggression och medialt ointresse. Bortsett från små spontana utbrott på ytan - jag tänker bland annat på de små svallningar som exempelvis dödsmetallen gjorde, även om just den ofta var tämligen serietidningsartad - brydde sig ganska få människor om Rapeman och Melvins, för att nämna två som tog de mindre trafikerade vägarna.

2009 är vi där igen, med allt vad det innebär. Trams som Hardcore Superstar är “den nya hårdrocken”, och Hjalle Lorentzon-citatet känns ånyo rätt aktuellt. Men nu som då så finns de där rackarna som kanaliserar sin energi i vad som mer än något annat verkligen ÄR hård jävla rock. Jag tänker på britter som Gallows och The Ghost of a Thousand, svenskar som Grace.Will.Fall och amerikanerna i Fucked Up och The Bronx. Band som tar avstamp i Black Flags galnaste stunder, Drive Like Jehus meckiga skränrock och den våldsamma, olycksbådande tyngden i dagens föremål för min vördnad:

Converge.

Jag har i all ärlighet aldrig lyssnat särskilt mycket på Converge. De var alltid det där bandet man bara skulle gilla för tio år sedan, och jag gissar att jag var på någon annan plats i livet just då. Oemottaglig. Eller så började jag bara i fel ände, liksom. Hörde “fel” skiva eller “fel” låtar. Men när jag nu lyssnar på senaste plattan “Axe to Fall” så faller allt på plats. Jag har hunnit ikapp. Det belönar sig.

“Dark Horse” öppnar albumet med en ettrig och psykotisk gitarrslinga som har lika mycket gemensamt med Angus Young som med Greg Ginn, och sätter en bråkig och intensiv ton för vad som komma skall. Avgrundsdjupt tunga gitarriff varvas med nerviga hastighetspartier, förbyts i dissonant oväsen och mynnar inte sällan ut i granithårt kaos. Ovanpå allt svävar Jacob Bannons distade vrål, mer som ett extra instrument än regelrätt sång.

Fjärde spåret “Effigy” summerar upp ganska exakt vad Converge handlar om: halsbrytande speed, våldsamt tuggande riff, aviga rytmer och ett sound som drar in extrem metal och hardcore i ett paket. Det låter både elakt och desperat, primitivt och intelligent, blytungt och blixtsnabbt. Inte alls som de klumpfotade ursäkter till thrash metal som många i straight edge-scenen försökte sig på i mitten av 90-talet. Det låter helt enkelt genuint och - vågar jag säga det - kompetent. Och riktigt fucking hardcore. Lyssna på “Damages” och gå ner på knä.

Men så, vilket jag förstår är legio när det gäller Converge, dras det ner lite på psykvårdsmanglet mot slutet av skivan. “Cruel Bloom” skickar tankarna i riktning mot Tom Waits och Nick Caves mördarballader, och även avslutande “Wretched World” plöjer framåt i snigeltempo. Likväl är båda spåren hårdare än knogjärn av titan.

Visst, att kalla det hårdrock är väl att rent definitionsmässigt hårddra det lite. Samtidigt är det så jag upplever Converge på nya plattan: det är hårt som fan, och det rockar så in i helvete. Räcker för mig.

Mats Ömalm

Mer: Officiell hemsida, MySpace, Dagens Skiva, GP.se, Sydsvenskan, Aftonbladet
Spotify: “Axe to Fall”
Annat aktuellt: Slayer!!! (DN.se), Alkberg är tillbaka (SvD.se), Katastroffilm (Fokus), Sprithögern lever (ETC), Ludd i luren (ComputerSweden)

Å den andra sidan kan egot beskyllas för några av de märkligaste företeelser som någonsin skådats. Egot kan göras ansvarigt till att Carolina Gynning fick för sig att skriva böcker, en generation basister att ställa sig framför 30.000 människor och riva av halvtimmessolon på ett instrument som egentligen skapades för att fylla ut ljudrummet mellan konsertpukor och valthorn, och en liten georgisk präststudent att annektera en hel jävla kontinent. Okej, kanske inte egot helt ensamt - droger, hybris och taskiga uppväxter har säkert bidragit till vansinnet - men i mångt och mycket är det egot som snedtänt och flamsat iväg när man hör om de skogstokiga grejer som folk faktiskt gör. För att ge några ytterligare exempel: Grizzlymannen. Burj Dubai. “Use Your Illusion (pts. 1 & 2)”. Kyrkbränningar. Pink Floyds uppblåsbara gris och Fleetwood Macs halvt luftfyllda pingvin. Den här bloggen.

Eftersom en stor del av min referensbank har sitt ursprung i musikrelaterade händelser, produkter och erfarenheter är det förstås naturligt att jag ofta ser egots inverkan på just sådana ting. Och titt som tätt upplever jag också att egot faktiskt inverkar i positiv mening på människors musikskapande. Som Bear Quartets “89″, Animal Collectives senaste, Beach Boys “Pet Sounds” och John Cales musikaliska arv, för att bara nämna några. Eller i stort sett hela Lee Perrys egna output. När man liksom låtit personligheten (eller diagnosen), ens egna önskningar och preferenser helt och hållet styra produktionen. Inte kallt beräknande, utan helt frisläppt i nuet och utan oro för andras förväntningar. Egot som arbetsredskap skulle man kunna säga.

Precis som The Flaming Lips på nya albumet “Embryonic”. Det är knäppt, vrickat, excentriskt, stukat, skruvat, barnsligt och oerhört egocentrerat. På ett alldeles ypperligt sätt, alltså. Jag har varit ganska ljummen inför bandets tidigare “kommersiella” (notera citationstecknen) ambitioner på singlar som “Race for the Price” och “The Yeah Yeah Song”. Därför är det härligt att höra att man grävt ner sig i varenda galenskap i boken, släppt sargen och åkt ut på isen under pågående slutspelsmatch iförda ögonbindlar och clowndräkter. Helt ointresserade av vad som händer runt omkring, och fullständigt orädda inför vad som kan hända. Detta blir nog första och sista gången jag kommer att prisa Warner Brothers, men man måste onekligen ge skivbolaget cred för att ha vågat satsa resurser på Wayne Coynes musikaliska rymdresa.

Du som är tidigare glatt bekant med bandet från makalösa album som “The Soft Bulletin” och “Christmas on Mars” tänder säkert på premissen. Du som inte är det kommer antingen att fullständigt avsky “Embryonic” eller låta dig svepas in i en ljudbild som både förskräcker och förhäxar, förtrollar och förvånar, rubbet. Det är liksom ingen idé att beskriva hur det låter. Inte för att jag är begränsad till ett visst antal tecken, men det är bara poänglöst att ge sig på namedropping eller referenser. Den enda parallellen jag kan dra är möjligtvis till “Piper at the Gates of Dawn” och Beckombergas slutna avdelning. Egot som arbetsredskap, som instrument, som producent. Egot lössläppt från kropp och själ, och lämnad att härja fritt i rymd och studio.

Mats Ömalm

Mer: Pitchfork, Nöjesguiden, Groove.se, FlamingLips.com
Annat aktuellt om musik: Paul Anka bråkar & Dylan släpper samling (DN.se), Jackson suger & Whitney dyker upp (GP.se), “Rock Band” i iPhone (SvD.se), iTunes LP gratis utanför iTunes (MacWorld)

Annars då? Jag är sjukt peppad på “Where The Wild Things Are“. Inte bara för att Spike Jonze har regisserat, eller för att skärmdumparna ser helt fantastiska ut, eller för att trailern var alldeles lysande. Karen O från Yeah Yeah Yeahs står nämligen för soundtracket, ihop med kufar från bl.a. Deerhunter och Liars. Det är inte rakt igenom briljant, men många av spåren är helt underbart drömska.

And guess what? Soundtracket finns på Spotify redan nu, även om filmen inte landar i svenska biografer förrän den 27:e november. Missa varken film eller musik!
Lyssna: http://open.spotify.com/album/1GJHGVV5KGS2cV0oBc58VQ

Summeringen av 00-talet är i full gång, och som du garanterat vet har magasinet Novell startat upp sajten nollnolltalet.se, för att sammanställa årtiondets 100 bästa låtar. Något som slår mig, och säkerligen många andra, är vilken nästan konform enighet som råder bland musikälskarna som bidragit med listor till nollnolltalet.ses bautaprojekt. (Man har f.ö. redan börjat diskutera decenniets sämsta också… ber att få återkomma med mina nomineringar!)

Som listälskare kan naturligtvis inte jag heller låta bli att peta ihop en dylik samling. Och, till både min fasa och lättnad, är jag förstås i princip lika konformistisk. Sjunger i unison med resten av kören, så att säga. Samtidigt tror jag att många inte bara tagit till sig Spotify som musikkanal, utan även låtit sina listval påverkas av det. Överraskande få låtar på de listor jag sett saknas nämligen på Spottan. En del skulle säkert argumentera att det beror på Sptfys bredd och innehåll, men jag är inte fullt så säker på det.

Jag vill därför se min lista som en något modifierad variant av den jag egentligen tänkte göra. Bl.a. räknar jag in Shellacs “Steady as she goes” och “Prayer to God” till två av de kanske 5 bästa låtarna under hela 00-talet. Men, något som knappast är obekant för those in the know, så vill ju inte Herr Albini och hans medbrottslingar synas eller höras på musikdatabasen du jour.
Eller Ad Finems vackra “If you fall”, ett housespår från 2003 som är så läckert vemodigt att det lätt slår ut minst 10 av låtarna på min lista. Just house och garage är något som jag kanske känner är lite underrepresenterat i min uppradning, men det beror helt enkelt på att många av de låtarna jag älskar och minns inte finns där.

Ännu ett element av påverkan uppstår dessutom utifrån något som kanske kan kallas “tidens affekt”. Jag har betydligt lättare att komma ihåg dunderlåtar från 2008 och 2009 än sådant som släpptes för, säg, 5-6 år sedan. Även om hundra skepp måste ha kommit lastade med otroliga låtar.
Därför har jag fegat ut lite i min definition av denna lista. Jag kallar den “De 100 bästa låtarna från 2000-talet… som finns på Spotify“. Chicken, I know. För att ytterligare göra ryggen fri har jag valt att inte heller rangordna dem… mental cykelhjälm, eh? Kanske är det heller inte särskilt subversivt, men what the hockeypuck?

Och ska jag vara helt ärlig är jag egentligen lite osäker på ett par av låtarna. Om de verkligen platsar. Egentligen.

Ett annat problem är naturligtvis att 00-talet ännu inte är över. Vad gör man om decenniets svar på “Pet Sounds” dyker upp i november? Om någon får för sig att släppa en ny “Tonight’s the Night” eller droppar något som trumfar “Spirit of Eden”? Har jag ditt mandat att revidera min lista då? Vilka låtar hamnar då på skräphögen?

Äh, vad tusan. Vi korsar väl den bron om vi kommer fram till den. Let’s rock.

De 100 bästa låtarna från 2000-talet… som finns på Spotify: (utan inbördes rangordning)

Johnny Boy “You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve”
The Shins “Phantom limb”
Doves “Black and white town”
Blonde Redhead “23″
Deerhunter “Cover me slowly”
We Were Promised Jetpacks “Quiet little voices”
Cass McCombs “You saved my life”
The Radio Dept. “The worst taste in music”
Kings Of Convenience “I don’t know what I can save you from (Röyksopp remix)”
Bat For Lashes “Daniel”
Röyksopp “The girl and the robot”
Lindström “I feel space”
M83 “Kim & Jessie”
The Postal Service “Such great heights”
Håkan Hellström “Klubbland”
Tracey Thorn “It’s all true”
Aaliyah “Try again”
Ruff Endz “No more”
Next “Wifey”
Kanye West “Through the wire”
Cassie “Call u out”
Amerie “One thing”
Beyoncé “Crazy in love”
Angie Stone “Wish I didn’t miss you”
Britney Spears “Toxic”
Robyn “Be Mine”
The Tough Alliance “Koka-Kola veins”
The Streets “Let’s push things forward”
Audio Bullys “Way too long”
OutKast “B.O.B.”
Roots Manuva “Witness (One hope)”
Rodney P “Big tings again”
Fallacy “Big ‘n bashy”
Lily Allen “LDN”
The Embassy “Some indulgence”
The Coral “Dreaming of you”
Broder Daniel “Shoreline”
Cardigans “You’re the storm”
Wilco “Jesus, etc.”
Brian Wilson “Surf’s up”
Nelly Furtado “All good things (come to an end)”
Gwen Stefani “4 in the morning”
The Embassy “It pays to belong”
LCD Soundsystem “Losing my edge”
Daft Punk “Short circuit”
Maskinen “Alla som inte dansar”
Familjen “Det snurrar i min skalle”
Vapnet “Kalla mig”
Damian Marley “Welcome to Jamrock”
Collie Buddz “Come around”
Rhythm & Sound w. Shalom “We been troddin’”
Hot Chip “And I was a boy from school”
Junior Boys “In the morning”
Annie “Heartbeat”
José Gonzales “Crosses”
Lou Barlow “Legendary”
Bon Iver “Skinny love”
Säkert! “Allt som är ditt”
Koop “Baby (D’Malicious remix)”
Kate Nash “Foundations”
Animal Collective “My girls”
Ne-Yo “So sick”
Jaheim “Just in case”
Jay-Z “Izzo (H.O.V.A.)”
Ghostface Killah “Kilo”
Dead Prez “Hip hop”
Nas “Carry on tradition”
T.I. “What you know”
Juvenile “Get ya hustle on”
Twista feat. Kanye West & Jamie Foxx “Slow Jamz”
Fattaru “Mina hundar”
Loop Troop “Zombies”
Justin Timberlake “My love”
Ne-Yo “Closer”
Mary J. Blige “Family affair”
Kelis “Milkshake”
Lil Mama “Lip gloss”
Justin Timberlake “Rock your body”
Gui Boratto “Beautiful life”
Booka Shade “Mandarine girl”
Seba “Blaze and fade out”
Luomo “Tessio”
Telepopmusik “Breathe”
Cut Copy “Hearts on fire”
Laurent Garnier “The man with the red face”
Ian Brown “F.E.A.R.”
Midlake “Roscoe”
Mavis Staples “Down in Mississippi”
Sharon Jones & The Dap-Kings “Just dropped in (to see what condition my condition was in”
The Libertines “Can’t stand me now”
Yeah Yeah Yeahs “Maps”
Rival Schools “Used for glue”
Franke “Aldrig förstå”
Turbonegro “City of Satan”
Britta Persson “Cliffhanger”
The Strokes “Last nite”
Midlake “Head home”
Håkan Hellström “Känn ingen sorg för mig Göteborg”
The Perishers “Get well soon”
The Antlers “Kettering”

Lyssnar på listan gör du naturligtvis genom att klicka här.
Som vanligt uppskattar jag feedback, kritik och kärleksförklaringar. Känns det för betungande kan du ju bara säga “hej”.

Auf widersehen,

Mats Ömalm

Annan (in)aktuell musik: 92-åring toppar albumlistan, Brittisk hyllning till ABBA (DN.se), Gamla ljud blir rytmisk soul (Sydsvenskan)