Text & musik: Mats Ömalm

“In utero” säger du. Eller “Rid of me”. Möjligtvis “Surfer Rosa”. Och visst, alla tre har sina alldeles egna platser i den alternativa musikens historia. Alla är de finfina alster, framförallt de två sistnämnda, men egentligen är de ju bara en mikroskopisk del av hans värv. Och med handen på hjärtat (plus ett kroppsskynke i galon, för att skydda mig från kaskaderna av ruttna ägg och skämda tomater) är de inte ens topp tio av hans samlade produktion – en produktion som, enligt sägnen, omfattar närmare ett par tusen inspelningar. Shit, asså.

Förlåt, undrade du vem tusan jag refererar till? När jag säger ‘han’, alltså? Oj, menade inte att vara diffus, otydlig, obskyr. Jag snackar om Steve Albini. Producenten bakom Nirvanas sista album, PJ Harveys genombrottsplatta och Pixies näst största stund. Ja, och så vette fan om han skulle kalla sig själv för producent. Han spelar ju bara in, påstår han. Slänger upp några mickar och trycker på REC. Följaktligen står det i regel också bara “recorded by…” i skivkonvoluten. Om ens det.

Allvarligt talat. Han är skön, han Steve. Både som gitarrist och kolerisk gaphals i kultbanden Big Black, Rapeman och Shellac (vars “At action park” är en av de 20 bästa rockplattor som någonsin spelats in) och som självförminskande ljudtekniker på otroliga inspelningar med bl.a. Jesus Lizard, Neurosis och Jawbreaker. Sedan kanske vi skall tala lite tystare om de urtrista rutinknäck han gjort för Page & Plant, Stooges och Cheap Trick. Å andra sidan låter ju de plattorna bättre än något annat som de urtidsdjuren har spelat in de senaste 30 åren. Man kan bara föreställa sig hur kackiga de hade varit om inte Albini hade varit där med sina gamla mikrofoner och sina sneda, smutsiga glasögon.

För att inte tala om hans mustigt sardoniska sågningar av musikbranschens kreti och pleti, hans syrliga humor och hans märkliga matintresse. Eller den där obetalbara intervjun på Youtube, där han hoppar omkring på ett par sorts fjädrade styltor samtidigt som han vaxar lyriskt om en obskyr distpedal. Eller hur han framgångsrikt, men antagligen ofrivilligt, gjort sin fullständiga brist på stil och image till sin egen image. (Fast samtidigt: så där ser ju de flesta ljudtekniker ut. Brillor som sist var moderna strax innan Lennon sköts, urtvättade t-shirts med högtalartillverkares logotyper på, och så jeans som aldrig lagats med nål och tråd – bara med gaffatejp från verktygslådan. När han inte bär bensinmacksoverall förstås. “Because it’s comfortable”, typ)

Jo, han är något av en idol. Det är väl därför jag har bemödat mig att samla ihop 18 av hans snusfina produktioner i en Spotify-spellista. Märk väl, dock: det allra bästa ur hans digra diskografi finns förstås inte på Spotify. Dels för att han och/eller artisterna inte vill det, dels för att en del helt enkelt inte finns tillgängligt i största allmänhet, och dels för att ganska mycket i all ärlighet är pretty fucking svårsmält.

Men lyssna iallafall. Vissa av låtarna har ungefär lika mycket gemensamt som Byggare Bob har med GB Glass-clownen. Samtidigt hör man den ljudmässiga röda tråden: de stora trummorna, rumsljudet, de skrapiga gitarrljuden, sången som sällan ligger längst fram i mixen. Integriteten. Och – förstås – den absoluta frånvaron av insmickrande, småkorkade och lättuggade “hookar”.

1. Pixies – Bone Machine
(från “Surfer Rosa”, 1987)
2. The Breeders – Doe
(från “Pod”, 1990)
3. Tar - Cross Offer
(från “Jackson, 1991)
4. The Wedding Present – Suck
(från “Sea Monsters”, 1991)
5. Crain – Proposed Production
(från “Speed”, 1992)
6. PJ Harvey – Missed
(från “Rid Of Me”, 1993)
7. The Auteurs – Light Aircraft On Fire
(från “After Murder Park”, 1996)
8. Silkworm – Nerves
(från “Firewater”, 1996)
9. Ativin – My Eyes Of Yours
(från “Summing The Approach”, 1999)
10. Mclusky – Lightsabre Cocksucking Blues
(från “Mclusky Do Dallas”, 2002)
11. The Jon Spencer Blues Explosion – Hold On
(från “Plastic Fang”, 2002)
12. Songs:Ohia – Peoria Lunch Box Blues
(från “Magnolia Electric Co.”, 2003)
13. Electrelane – Enter Laughing
(från “The Power Out”, 2004)
14. The Ponys – Glass Conversation
(från “Celebration Castle”, 2005)
15. Hot Little Rocket – Like Killers
(från “How To Lose Everything”, 2007)
16. The Forms – Knowledge In Hand
(från “The Forms”, 2007)
17. Ranheim – Hardcore
(från EP:n ”I Don’t Like The Smiths”, 2008)
18. Jarvis Cocker – I Never Said I Was Deep
(från “Further Complications”, 2009)

Klicka här för att lyssna!

“I don’t plan ahead or think of yesterday
I wonder what to do now instead
I think about this fucked up world
until my eyes are blazing red”

(“Ode to a fucked up world” – Naked Aggression, 1993)

Det här är den första och enda gången jag inleder en text med att citera ett amerikanskt anarkopunkband. Det är också den första och enda gången jag nämner kungahuset i en text. Båda företeelserna tenderar nämligen att ge mig sura uppstötningar.

Men allvarligt. Alltså. Eh?

Israels militär attackerar en internationell hjälpsändning på internationellt vatten. BP låter en oljeplattform förfalla så till den milda grad att den kollapsar och släpper ut sjuttio triljarder liter olja vid Louisianas artrika kustremsa. Grekland bygger hela sin ekonomi på Trisslotter och Monopolpengar. I Eritrea behandlar man journalister sämre än jag behandlar ett par trasiga målarbyxor.

Och här satt vi för ett par veckor sedan och tjafsade om hur opassande det är att Kronprinsessan vill ledas fram till altaret av sin far Kungen. Allvarligt. Alltså. Eh?

Vilka lallare vi är. Tänk efter lite nu: det där är ju fullständigt ovidkommande. När det gäller kungahuset och monarkin och hela tjottahejsan finns det ju egentligen bara ett enda ämne, en enda fråga, som är värd att dryftas. Aaa, just precis – jag snackar förstås om återinförandet av yrkestiteln Hovnarr. Jag struntar blankt i allt det där andra tramset om successionsordning, apanage, hertigtitlar och what have you. Jag vill ha tillbaka hovnarrarna. Och gärna riddare också. Det skulle lätt vara värt de typ 30 kronorna varje hushåll betalar varje år för att hålla den där anakronismen vi kallar monarki rullande.

Oh well.

[Egentligen hade jag tänkt skriva lite grann om Kungen av post-hardcore Walter Schreifels soloalbum "An Open Letter To The Scene", och sedan leda in texten på en fullständigt ogenerad hyllning till Quicksand, men jag har insett att det inte är den fullträff jag hade hoppats på. "Arthur Lee's Lullaby" (kolla videon här) är förstås en fantastisk indiepopärla, och slamdunken "Requiem" från World's Fastest Car-tiden är härlig. I övrigt är det bara okej. Coverversionen av Agnostic Fronts "Society Suckers" lät kul på pappret, men personligen tycker jag inte att den riktigt funkar. Det verkar således som att man får sätta hoppet till Rival Schools-plattan i höst. Och hyllningen till Quicksand får vänta tills jag är på humör för det.]

Mats Ömalm

Saker som händer, oavsett prinsessbröllop och oljeläckor: Robyn, hårdrock, svarta hål, raketmän, eskapism, kaos.

Ja, ja. Jag hör vad du tänker. “Varför skriver han inte? Har han lämnat landet? Har han blivit av med pekfingrarna i en märklig, men ändå inte helt otänkbar olycka involverandes en svarv och fyra danska likörförsäljare?”

Naaee. Jag har bara haft, som man säger i trakterna där jag kommer ifrån, häcken full. Och så tillkommer förstås en knivsudd lättja. Plus lite allmän oinspiration. Det blir ju så ibland. Livet kommer emellan, med allt vad det innebär av kolesterolstinn mat, elräkningar, kast med liten boll och skit under naglarna.

Men nu är jag här. Jadå. Jag har sagt det förut, men den här gången menar jag det. Fast det kanske jag sade förra gången också. Men jag lovar dig, pinky swear och så vidare, att det iallafall inte skall ta så ohemult lång tid innan jag skriver igen. Jag vet ju hur mycket det betyder för dig. Hur mycket du längtar, trånar och suktar efter mina snudd på genialiska betraktelser över pudelrock och italiensk tutt-teve.

Nu ska jag inte vara oklädsamt förmäten, men jag fick faktiskt ett SMS från en gammal vän som jag inte sett sedan boerkriget, och som tydligt uttryckte att han var musikaliskt vilsen utan mina kommunikéer. Det gjorde mig lite glad, faktiskt. Och satte en liiiten, men bara en liten, låga under arslet på mig. Därför sitter jag nu här och grunnar på vad jag skall frälsa min älskade läsarskara med nästa gång. Onekligen lite trixigt för en kille som grävt ner sig över öronen i amerikansk post-hardcore från mitten av 90-talet. Inte den hippaste musiken just nu.

Så medan jag gnuggar de hypotetiska geniknölarna (var exakt finns de förresten, fysiskt alltså?) kan jag ju iallafall säga att det här är rätt schuckra grejer. Lyssna på dem. Gör det.

Lucky Elephant “Starsign Trampoline” (länk till Spotify HÄR)
Title Tracks “It Was Easy” (länk till Spotify HÄR)

Tjillevipp i Beppemössan, alla monsterdiggare!

Mats

När jag fyllde 29 fick jag en iPod i present av min familj. Jag låg just då på sjukhus och hade precis hur mycket tid som helst att lyssna på allt som gick att ladda över på den. Det första jag tankade ner på den lilla manicken var dock inte någon het, spännande, innovativ musik, utan faktiskt en föreläsning med den indiska författaren Arundhati Roy. “Come September” heter talet, och är ett jättespännande brandtal mot såväl det amerikanska kriget mot terror som hinduisk fascism i Indien. Roy har ett alldeles otroligt vackert, levande och detaljerat språk, och är förstås en fröjd att lyssna på.

“Come September” inleds med en introduktion av historikern Howard Zinn, och avslutas med ett samtal mellan Zinn och Roy som faktiskt är lika spännande som föreläsningen. Zinn hade en sorts underfundig, knastertorr och varm humor som både muntrade upp och inbjöd till extra tankeverksamhet. Det i sin tur fick mig att köpa inspelningarna “Artists in a Time of War”, “Heroes & Martyrs” och “Stories Hollywood Never Tells”, från tre olika föreläsningar.

Jag är i regel inte en person som tar så värst mycket intryck från olika politiska talares åsikter, men just i fallet med Howard Zinn lyssnade jag verkligen. Jag är inte heller någon som dogmatiskt bekänner mig till olika läror och strömningar, varken på höger- eller vänsterkanten (här skulle någon lite elakt kunna säga att jag inte tar ställning vare sig för eller emot), men när Zinn pratade om krigets vanvett och vikten av att svartvitt verka mot krigsföring, då satt jag där som värsta sortens ja-sägare och bara nickade övertygat. Det skall mycket till för det.

Och nu läser jag att Howard Zinn har avlidit, 87 år gammal. Det känns lite tomt. En av de viktigaste amerikanska rösterna har tystnat för gott.

Jag vet inte om han överhuvudtaget kan räknas som någon av förra århundratets stora politiska tänkare, men han fick iallafall mig att lyssna om och om igen. Utan att överdriva vill jag påstå att väldigt få andra statsvetare, politiker och förståsigpåare har lyckats med det tidigare. Jag har ju liksom alltid tagit mina cues från Ian MacKaye och Jello Biafra istället. Och då är vi ju inne på musik förstås.

Han verkade i ständig motvind, Howard Zinn. I sin historiska bok “A People’s History of the United States” beskriver han indianernas kamp mot de vita kolonisatörerna, slavarnas umbäranden, arbetarnas och fackens svårigheter, kvinnokämparna och de svartas medborgarrättsrörelse. Inte poppis.
Som professor på Spelman College stödde han de svartas kamp mot segregering, och fick sparken när han tog jämställdshetsivrarnas sida och utmanade högskolans konservativa genustänkande. Inte poppis, det heller.
Zinn tog också ställning mot Vietnamkriget, invasionen av Irak – ja, i stort sett varenda krig som USA involverade sig i. Poppis? Gissa.

Och nu är han alltså borta, den gamla stollen. Vare sig man var för eller emot hans ståndpunkter måste man ändå beundra honom för sin envishet, rättvisetänkande och benfasta övertygelse. Han stod där i årtionden som en ensam liten fjällbjörk kämpandes mot stormvindar, och var aldrig rädd för att säga vad han tyckte, även om kastvindarna hade kunnat rycka upp honom ur marken och kasta honom all världens väg. Han var inte rädd. Han kunde ju flyga.

Mats Ömalm

Mer: Expressen, ETC, Wikipedia

Flera av Howard Zinns tal och föreläsningar finns att ladda ner på eMusic.com