Text & musik: Mats Ömalm

“Problemet med hårdrocken är att den varken är hård eller rock” sade en gång Hjalle Lorentzon, då munspelare i Wilmer X. (Uttalandet kan väl ses som höjdpunkten i hans ganska fläckiga karriär. Inget han gjort, vare sig förr eller senare, toppar det uttalandet.) Det sammanföll förvisso med en av rockmusikens allra sunkigaste perioder: slutet av 80-talet, en period då musikbranschen svämmade över av genier som Tiger Tailz, Danger Danger och Bang Tango. Men han hade rätt. Det var inte särskilt mycket rock. Och det var fan inte hårt.

Reaktionen som kom, grunge, var egentligen inte särskilt hård, den heller. Bara något år in på dess korta sejour i musikvärldens medvetande var även den formulärisk, blek och förljugen. Så var den revolutionen all. Och hela tiden låg den riktiga hårda rocken där i bakgrunden och puttrade för sig själv, på sin kant. Som ett parallellt universum av oljud, aggression och medialt ointresse. Bortsett från små spontana utbrott på ytan – jag tänker bland annat på de små svallningar som exempelvis dödsmetallen gjorde, även om just den ofta var tämligen serietidningsartad – brydde sig ganska få människor om Rapeman och Melvins, för att nämna två som tog de mindre trafikerade vägarna.

2009 är vi där igen, med allt vad det innebär. Trams som Hardcore Superstar är “den nya hårdrocken”, och Hjalle Lorentzon-citatet känns ånyo rätt aktuellt. Men nu som då så finns de där rackarna som kanaliserar sin energi i vad som mer än något annat verkligen ÄR hård jävla rock. Jag tänker på britter som Gallows och The Ghost of a Thousand, svenskar som Grace.Will.Fall och amerikanerna i Fucked Up och The Bronx. Band som tar avstamp i Black Flags galnaste stunder, Drive Like Jehus meckiga skränrock och den våldsamma, olycksbådande tyngden i dagens föremål för min vördnad:

Converge.

Jag har i all ärlighet aldrig lyssnat särskilt mycket på Converge. De var alltid det där bandet man bara skulle gilla för tio år sedan, och jag gissar att jag var på någon annan plats i livet just då. Oemottaglig. Eller så började jag bara i fel ände, liksom. Hörde “fel” skiva eller “fel” låtar. Men när jag nu lyssnar på senaste plattan “Axe to Fall” så faller allt på plats. Jag har hunnit ikapp. Det belönar sig.

“Dark Horse” öppnar albumet med en ettrig och psykotisk gitarrslinga som har lika mycket gemensamt med Angus Young som med Greg Ginn, och sätter en bråkig och intensiv ton för vad som komma skall. Avgrundsdjupt tunga gitarriff varvas med nerviga hastighetspartier, förbyts i dissonant oväsen och mynnar inte sällan ut i granithårt kaos. Ovanpå allt svävar Jacob Bannons distade vrål, mer som ett extra instrument än regelrätt sång.

Fjärde spåret “Effigy” summerar upp ganska exakt vad Converge handlar om: halsbrytande speed, våldsamt tuggande riff, aviga rytmer och ett sound som drar in extrem metal och hardcore i ett paket. Det låter både elakt och desperat, primitivt och intelligent, blytungt och blixtsnabbt. Inte alls som de klumpfotade ursäkter till thrash metal som många i straight edge-scenen försökte sig på i mitten av 90-talet. Det låter helt enkelt genuint och – vågar jag säga det – kompetent. Och riktigt fucking hardcore. Lyssna på “Damages” och gå ner på knä.

Men så, vilket jag förstår är legio när det gäller Converge, dras det ner lite på psykvårdsmanglet mot slutet av skivan. “Cruel Bloom” skickar tankarna i riktning mot Tom Waits och Nick Caves mördarballader, och även avslutande “Wretched World” plöjer framåt i snigeltempo. Likväl är båda spåren hårdare än knogjärn av titan.

Visst, att kalla det hårdrock är väl att rent definitionsmässigt hårddra det lite. Samtidigt är det så jag upplever Converge på nya plattan: det är hårt som fan, och det rockar så in i helvete. Räcker för mig.

Mats Ömalm

Mer: Officiell hemsida, MySpace, Dagens Skiva, GP.se, Sydsvenskan, Aftonbladet
Spotify: “Axe to Fall”
Annat aktuellt: Slayer!!! (DN.se), Alkberg är tillbaka (SvD.se), Katastroffilm (Fokus), Sprithögern lever (ETC), Ludd i luren (ComputerSweden)

Egot är ett märkligt fenomen, egentligen. Å ena sidan definierar det, enligt Freud, ens personlighet och gör en funktionsduglig i verkligheten. (Typ. Jag sov på psykologilektionerna. Men ungefär.) Man skulle lätt kunna förutsätta att egot således är en ganska bra grej, som får oss att göra rationella och naturliga val. Om man följer Freuds resonemang, alltså.

Å den andra sidan kan egot beskyllas för några av de märkligaste företeelser som någonsin skådats. Egot kan göras ansvarigt till att Carolina Gynning fick för sig att skriva böcker, en generation basister att ställa sig framför 30.000 människor och riva av halvtimmessolon på ett instrument som egentligen skapades för att fylla ut ljudrummet mellan konsertpukor och valthorn, och en liten georgisk präststudent att annektera en hel jävla kontinent. Okej, kanske inte egot helt ensamt – droger, hybris och taskiga uppväxter har säkert bidragit till vansinnet – men i mångt och mycket är det egot som snedtänt och flamsat iväg när man hör om de skogstokiga grejer som folk faktiskt gör. För att ge några ytterligare exempel: Grizzlymannen. Burj Dubai. “Use Your Illusion (pts. 1 & 2)”. Kyrkbränningar. Pink Floyds uppblåsbara gris och Fleetwood Macs halvt luftfyllda pingvin. Den här bloggen.

Eftersom en stor del av min referensbank har sitt ursprung i musikrelaterade händelser, produkter och erfarenheter är det förstås naturligt att jag ofta ser egots inverkan på just sådana ting. Och titt som tätt upplever jag också att egot faktiskt inverkar i positiv mening på människors musikskapande. Som Bear Quartets “89″, Animal Collectives senaste, Beach Boys “Pet Sounds” och John Cales musikaliska arv, för att bara nämna några. Eller i stort sett hela Lee Perrys egna output. När man liksom låtit personligheten (eller diagnosen), ens egna önskningar och preferenser helt och hållet styra produktionen. Inte kallt beräknande, utan helt frisläppt i nuet och utan oro för andras förväntningar. Egot som arbetsredskap skulle man kunna säga.

Precis som The Flaming Lips på nya albumet “Embryonic”. Det är knäppt, vrickat, excentriskt, stukat, skruvat, barnsligt och oerhört egocentrerat. På ett alldeles ypperligt sätt, alltså. Jag har varit ganska ljummen inför bandets tidigare “kommersiella” (notera citationstecknen) ambitioner på singlar som “Race for the Price” och “The Yeah Yeah Song”. Därför är det härligt att höra att man grävt ner sig i varenda galenskap i boken, släppt sargen och åkt ut på isen under pågående slutspelsmatch iförda ögonbindlar och clowndräkter. Helt ointresserade av vad som händer runt omkring, och fullständigt orädda inför vad som kan hända. Detta blir nog första och sista gången jag kommer att prisa Warner Brothers, men man måste onekligen ge skivbolaget cred för att ha vågat satsa resurser på Wayne Coynes musikaliska rymdresa.

Du som är tidigare glatt bekant med bandet från makalösa album som “The Soft Bulletin” och “Christmas on Mars” tänder säkert på premissen. Du som inte är det kommer antingen att fullständigt avsky “Embryonic” eller låta dig svepas in i en ljudbild som både förskräcker och förhäxar, förtrollar och förvånar, rubbet. Det är liksom ingen idé att beskriva hur det låter. Inte för att jag är begränsad till ett visst antal tecken, men det är bara poänglöst att ge sig på namedropping eller referenser. Den enda parallellen jag kan dra är möjligtvis till “Piper at the Gates of Dawn” och Beckombergas slutna avdelning. Egot som arbetsredskap, som instrument, som producent. Egot lössläppt från kropp och själ, och lämnad att härja fritt i rymd och studio.

Mats Ömalm

Mer: Pitchfork, Nöjesguiden, Groove.se, FlamingLips.com
Annat aktuellt om musik: Paul Anka bråkar & Dylan släpper samling (DN.se), Jackson suger & Whitney dyker upp (GP.se), “Rock Band” i iPhone (SvD.se), iTunes LP gratis utanför iTunes (MacWorld)

Glöm allt du har lärt dig – det här är facit. Eller?

Summeringen av 00-talet är i full gång, och som du garanterat vet har magasinet Novell startat upp sajten nollnolltalet.se, för att sammanställa årtiondets 100 bästa låtar. Något som slår mig, och säkerligen många andra, är vilken nästan konform enighet som råder bland musikälskarna som bidragit med listor till nollnolltalet.ses bautaprojekt. (Man har f.ö. redan börjat diskutera decenniets sämsta också… ber att få återkomma med mina nomineringar!)

Som listälskare kan naturligtvis inte jag heller låta bli att peta ihop en dylik samling. Och, till både min fasa och lättnad, är jag förstås i princip lika konformistisk. Sjunger i unison med resten av kören, så att säga. Samtidigt tror jag att många inte bara tagit till sig Spotify som musikkanal, utan även låtit sina listval påverkas av det. Överraskande få låtar på de listor jag sett saknas nämligen på Spottan. En del skulle säkert argumentera att det beror på Sptfys bredd och innehåll, men jag är inte fullt så säker på det.

Jag vill därför se min lista som en något modifierad variant av den jag egentligen tänkte göra. Bl.a. räknar jag in Shellacs “Steady as she goes” och “Prayer to God” till två av de kanske 5 bästa låtarna under hela 00-talet. Men, något som knappast är obekant för those in the know, så vill ju inte Herr Albini och hans medbrottslingar synas eller höras på musikdatabasen du jour.
Eller Ad Finems vackra “If you fall”, ett housespår från 2003 som är så läckert vemodigt att det lätt slår ut minst 10 av låtarna på min lista. Just house och garage är något som jag kanske känner är lite underrepresenterat i min uppradning, men det beror helt enkelt på att många av de låtarna jag älskar och minns inte finns där.

Ännu ett element av påverkan uppstår dessutom utifrån något som kanske kan kallas “tidens affekt”. Jag har betydligt lättare att komma ihåg dunderlåtar från 2008 och 2009 än sådant som släpptes för, säg, 5-6 år sedan. Även om hundra skepp måste ha kommit lastade med otroliga låtar.
Därför har jag fegat ut lite i min definition av denna lista. Jag kallar den “De 100 bästa låtarna från 2000-talet… som finns på Spotify“. Chicken, I know. För att ytterligare göra ryggen fri har jag valt att inte heller rangordna dem… mental cykelhjälm, eh? Kanske är det heller inte särskilt subversivt, men what the hockeypuck?

Och ska jag vara helt ärlig är jag egentligen lite osäker på ett par av låtarna. Om de verkligen platsar. Egentligen.

Ett annat problem är naturligtvis att 00-talet ännu inte är över. Vad gör man om decenniets svar på “Pet Sounds” dyker upp i november? Om någon får för sig att släppa en ny “Tonight’s the Night” eller droppar något som trumfar “Spirit of Eden”? Har jag ditt mandat att revidera min lista då? Vilka låtar hamnar då på skräphögen?

Äh, vad tusan. Vi korsar väl den bron om vi kommer fram till den. Let’s rock.

De 100 bästa låtarna från 2000-talet… som finns på Spotify: (utan inbördes rangordning)

Johnny Boy “You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve”
The Shins “Phantom limb”
Doves “Black and white town”
Blonde Redhead “23″
Deerhunter “Cover me slowly”
We Were Promised Jetpacks “Quiet little voices”
Cass McCombs “You saved my life”
The Radio Dept. “The worst taste in music”
Kings Of Convenience “I don’t know what I can save you from (Röyksopp remix)”
Bat For Lashes “Daniel”
Röyksopp “The girl and the robot”
Lindström “I feel space”
M83 “Kim & Jessie”
The Postal Service “Such great heights”
Håkan Hellström “Klubbland”
Tracey Thorn “It’s all true”
Aaliyah “Try again”
Ruff Endz “No more”
Next “Wifey”
Kanye West “Through the wire”
Cassie “Call u out”
Amerie “One thing”
Beyoncé “Crazy in love”
Angie Stone “Wish I didn’t miss you”
Britney Spears “Toxic”
Robyn “Be Mine”
The Tough Alliance “Koka-Kola veins”
The Streets “Let’s push things forward”
Audio Bullys “Way too long”
OutKast “B.O.B.”
Roots Manuva “Witness (One hope)”
Rodney P “Big tings again”
Fallacy “Big ‘n bashy”
Lily Allen “LDN”
The Embassy “Some indulgence”
The Coral “Dreaming of you”
Broder Daniel “Shoreline”
Cardigans “You’re the storm”
Wilco “Jesus, etc.”
Brian Wilson “Surf’s up”
Nelly Furtado “All good things (come to an end)”
Gwen Stefani “4 in the morning”
The Embassy “It pays to belong”
LCD Soundsystem “Losing my edge”
Daft Punk “Short circuit”
Maskinen “Alla som inte dansar”
Familjen “Det snurrar i min skalle”
Vapnet “Kalla mig”
Damian Marley “Welcome to Jamrock”
Collie Buddz “Come around”
Rhythm & Sound w. Shalom “We been troddin’”
Hot Chip “And I was a boy from school”
Junior Boys “In the morning”
Annie “Heartbeat”
José Gonzales “Crosses”
Lou Barlow “Legendary”
Bon Iver “Skinny love”
Säkert! “Allt som är ditt”
Koop “Baby (D’Malicious remix)”
Kate Nash “Foundations”
Animal Collective “My girls”
Ne-Yo “So sick”
Jaheim “Just in case”
Jay-Z “Izzo (H.O.V.A.)”
Ghostface Killah “Kilo”
Dead Prez “Hip hop”
Nas “Carry on tradition”
T.I. “What you know”
Juvenile “Get ya hustle on”
Twista feat. Kanye West & Jamie Foxx “Slow Jamz”
Fattaru “Mina hundar”
Loop Troop “Zombies”
Justin Timberlake “My love”
Ne-Yo “Closer”
Mary J. Blige “Family affair”
Kelis “Milkshake”
Lil Mama “Lip gloss”
Justin Timberlake “Rock your body”
Gui Boratto “Beautiful life”
Booka Shade “Mandarine girl”
Seba “Blaze and fade out”
Luomo “Tessio”
Telepopmusik “Breathe”
Cut Copy “Hearts on fire”
Laurent Garnier “The man with the red face”
Ian Brown “F.E.A.R.”
Midlake “Roscoe”
Mavis Staples “Down in Mississippi”
Sharon Jones & The Dap-Kings “Just dropped in (to see what condition my condition was in”
The Libertines “Can’t stand me now”
Yeah Yeah Yeahs “Maps”
Rival Schools “Used for glue”
Franke “Aldrig förstå”
Turbonegro “City of Satan”
Britta Persson “Cliffhanger”
The Strokes “Last nite”
Midlake “Head home”
Håkan Hellström “Känn ingen sorg för mig Göteborg”
The Perishers “Get well soon”
The Antlers “Kettering”

Lyssnar på listan gör du naturligtvis genom att klicka här.
Som vanligt uppskattar jag feedback, kritik och kärleksförklaringar. Känns det för betungande kan du ju bara säga “hej”.

Auf widersehen,

Mats Ömalm

Annan (in)aktuell musik: 92-åring toppar albumlistan, Brittisk hyllning till ABBA (DN.se), Gamla ljud blir rytmisk soul (Sydsvenskan)

Det går rykten om att jag har slutat blogga, sålt min dator och stuckit till Sudan med alla pengarna jag tjänat på att sälja annonser för SMS-låneinstitut. Jag vill med bestämdhet dementera sådana påståenden, och helt enkelt skylla på en kombination av lättja, skörlevnad och skabrösa aktiviteter. Fast även det vore en total lögn. Som vanligt har jag bara pysslat med annat. Typ jobb, annan mediakonsumtion och helt vanligt hustlande.

Det kommer något snart. Jag tror att det blir en lista över de 100 bästa poplåtarna någonsin. Inte 00-talets bästa låtar. Tidernas bästa poplåtar. Lite halvt på uppmaning av herr Alkberg. Om jag har tid kommer den i veckan. Annars veckan efter.

Tills dess kan ni ju ta och lyssna på “The Grandfather Paradox”. Kom i vintras. Den är inte lättsmält eller poppig på något sätt, och 9 av 10 skulle nog enas om att mycket av det låter förskräckligt, eller åtminstone konstigt. Avig minimalism brukar göra det. Jag, däremot, tycker att det låter ballt. Men det är ju jag det. Och jag gillar ju Young Marble Giants, Robert Hood och saker som låter swoosh-swoosh-blipp-blopp-psssccchhh.

Oh well. Titta förbi lite senare, kompis.

Mats Ömalm

Jag var tvungen att åka tillbaka till 90-talet ännu en gång. Insåg att det fanns massvis med fantastisk musik att återuppleva som jag missade i min förra, lite magra, Spotifylista. Hela min högstadie- och gymnasietid inföll ju under det årtiondet, år som mer än några grundlägger ens musiksmak. Låtar som spelades när man var som mest lättpåverkad. Första gången man blev dumpad. Första fyllan. Första gången man fick ligga. Första lönen. Jag antar att det var likadant för er som blev människor på 70- och 80-talet. Mina listor från de årtiondena har liksom inte samma inverkan på mig, utan är nog snarare efterkonstruktioner.

Men iallafall. Listan hittar du här: Oh my god! It’s the 90′s – again! Låtlista med kommentarer ser du nedan.

Få musikgenrers anhängare är så ombytliga som de som älskar elektronisk dansmusik. På bara några månader kan smakerna skifta på de mest radikala sätt, och det som var skållhett i januari kan vara stendött i juni.
Dansmusikens 90-tal inleddes storstilat med en junglestorm som ganska snart mojnade, bytte namn till drum & bass och spretade iväg åt tjugo olika håll. Istället blev världen våldsamt hookad på den betydligt lamare big beat-trenden mot mitten av årtiondet, för att bara ett par år senare lämna den nästan helt och hållet för discosamplande housemusik. Strax innan millenieskiftet älskade Europa en r&b-möter-breakbeats-möter-house-hybrid som vi kärleksfullt kallade UK garage. Spotifys utbud är inte särskilt välsorterat inom någon av genrerna, men några hits (ja – hits) kan man skrapa ihop. Från jungleproducenterna X-Projects balla omstöpning av dancehallklassikern “Under Mi Sensi” via Roy Davis Jr’s superdjupa crossoverhit “Gabriel” till Basic Channels mer än 15 minuter långa technobrusmatta “Quadrant Dub I” – bredden är oändlig, och detta lilla sjok av dansmusik visar nog inte ens en promille av den.
1. Barrington Levy & Beenie Man – “Under Mi Sensi (X-Project remix)”
2. Chemical Brothers – “Leave Home”
3. Ten City – “My Piece of Heaven”
4. Armand van Helden feat. Duane Harden – “U Don’t Know Me”
5. Bucketheads – “The Bomb! (These Sounds Fall Into My Mind)”
6. Basement Jaxx feat. Slarta John – “Jump  N’ Shout”
7. Black Science Orchestra – “Philadelphia”
8. Roy Davis Jr. – “Gabriel”
9. Basic Channel – “Quadrant Dub I”

Det gjordes inte bara bakåtsträvande, seg och larvig pastischpop i Storbritannien på 90-talet, även om löjliga beefar mellan Oasis och Blur dominerade poptidningarnas färgglada sidor. Primal Scream var sjukt viktiga för mig och många andra. Triphopen hade sin kvart i strålkasterljuset. Saint Etienne fyllde dansgolven och lockade samtidigt in anoraktomtarna. Cornelius var förvisso från Japan – och det hörs – men hade någon sorts brittisk touch på sin knasiga eklekticism.
10. Primal Scream – “Star”
11. Massive Attack – “Teardrop”
12. Björk – “Play Dead”
13. Saint Etienne – “Join Our Club”
14. Cornelius – “Mic Check”
15. Happy Mondays – “Kinky Afro”

Personligen anser jag att r ‘n’ b och hiphop nådde sin peak först på 2000-talet – och jag är fullt medveten om att jag kan få mothugg på detta – men en hel del mördargrejer blev det förstås. Och Whitney Houston hade sina stunder. Punkt slut.
16. D’Angelo – “Brown Sugar”
17. Big Punisher – “You Ain’t A Killer”
18. Ghostface Killah – “Poisonous Darts”
19. Nas – “The World Is Yours”
20. Whitney Houston – “It’s Not Right But It’s OK”

När vi ändå snackar r ‘n’ b passar det schysst att inleda det amerikanska indiesjoket med supervita r&b-månglaren Jon Spencer och hans Blues Explosion, även om hans musik är betydligt spretigare och hästlängder mer dissonant. Och om vi pratar om dissonans och 90-tal i samma andetag måste man bara nämna Jesus Lizard, som kanske mer än något annat band (Shellac undantaget) drog det skräpiga plåtljudets rock till sin spets. Jag har nog alltid varit ett större fan av amerikansk alternativrock än av den brittiska diton, med band som Afghan Whigs och Dinosaur Jr som främsta företrädare…
21. Jon Spencer Blues Explosion – “Flavor”
22. Jesus Lizard – “I Can Learn”
23. Afghan Whigs – “What Jail Is Like”
24. Samiam – “Cradle”
25. Pixies – “Dig For Fire”
26. Dinosaur Jr. – “Start Choppin’”

…fast shoegazescenen var och är faktiskt skyldig till många ekonomiska utlägg under mina ungdomsår. Swervedriver hörde jag första gången i Lars Aldmans eminenta “Bommen” i P3, och allt det andra liksom följde med av bara farten. Boo Radleys brukar av någon outgrundlig anledning slumpas in i samma grupp, även om jag alltid tyckt att de mest låtit som klassisk powerpop…
27. Swervedriver – “Son Of Mustang Ford”
28. Chapterhouse – “Pearl”
29. Slowdive – “Alison”
30. Boo Radleys – “Wish I Was Skinny”

…om än något avigare än exempelvis skottarna i Teenage Fanclub. Amerikanerna är väl annars de som vevat den fanan högst. Det är egentligen märkligt att inte powerpopen fått större kommersiellt genomslag, för det är ju faktiskt oerhört enkel och catchy musik. Jag vet inte, jag. Var bandmedlemmarna för fula? Eller var musiken för mesig? Weezer är väl kanske inte klassisk powerpop per se, men de känns ändå som arvtagare till Cheap Trick och Big Star på något sätt.
31. Teenage Fanclub – “Sparky’s Dream”
32. Lemonheads – “Rudderless”
33. Fountains of Wayne – “Leave The Biker”
34. Weezer – “Say It Ain’t So”
35. Matthew Sweet – “Winona”

Något som blev poppis på 90-talet var att lägga till suffixet -core efter varenda “ny ” genre som fick utrymme i musikspalterna. Nedanstående band har jag hört benämnas som något så fjantigt som “slo-core”. Visst, det går långsamt, men särskilt mycket -core kan det knappast sägas vara. Däremot är det ofta bländande vackert och outsägligt självömkande. Det passade fint för mig på den tiden. Jag var nämligen stundtals makalöst låtsasdeprimerad och tyckte att gubbar som Mark Kozelek i Red House Painters och Mark Eitzel i American Music Club sjöng om just mitt liv. Vilket de förstås inte gjorde. Men fan vilka låtar.
36. Red House Painters – “Katy Song”
37. American Music Club – “I’ve Been A Mess”
38. Bedhead – “Roman Candle”
39. Low – “Caroline”

Men från det ena till det helt andra. Metal. Nice. Love it.
40. Slayer – “War Ensemble”
41. The Haunted – “Chasm”
42. At The Gates – “Slaughter Of The Soul”
43. Entombed – “Hollowman”
44. Kyuss – “Green Machine”
45. Cathedral – “Ride”
46. Fudge Tunnel – “Spanish Fly”

Det finns pinsamt lite bra 90-talshardcore på Spotify. Å andra sidan: tänker man efter så kom det inte så mycket bra hardcore på den tiden. Det mesta var uppblandat med långsamma, dåliga metalriff och märkliga åsikter. Som tur var finns det roliga grejer med de gamla kolerikerna i Sick Of It All och Agnostic Front.
Det känns som att punken också var rätt krattig. Så här i efterhand får man intrycket av att alla spelade plojjig skatepunk, med något enstaka lyssningsvärt spår här och där. Typ “Ruby Soho” med annars ganska trista Rancid och “Time Bomb” med Ramonesdyrkarna i Screeching Weasel.
47. Sick Of It All – “Step Down”
48. Agnostic Front – “Gotta Go”
49. Rancid – “Ruby Soho”
50. Screeching Weasel – “Time Bomb”

För övrigt är jag fullt medveten om att halva listan består av artisternas mest uppenbara låtar, men so what? Låtar blir hits av en anledning. Jag har eldat upp mina konnässörplakat.

Mats Ömalm

Annat aktuellt: Piratvodka och Tarantino och Woodstock (DN.se), Jimi Hendrixs liv kan bli film (SvD.se)

We Were Promised Jetpacks från Glasgow är rätt sjaviga, spelar ganska krattigt och tycks inte ha ägnat mycket tanke åt sina låtkonstruktioner. Låtarna går allt som oftast snäppet snabbare än vad trumslagaren Darren Lackie egentligen klarar av. Produktionen är osedvanligt skränig och brötig för modern popmusik, och texterna antingen mumlas, gnys eller skriks fram. Och inte är de några snyggingar heller.

Vad som egentligen är bra med WWPJ då? Ja, jag skrev ju det här ovanför. Det är alldeles fantastiskt befriande med ett band som helt tycks sakna pretentioner, tokpeppat spelar över sin förmåga, och visar upp en sådan angelägenhet att vilja säga något som känns. Dessutom är den breda skotska accenten världens kanske näst ballaste (efter jamaikansk patois, förstås).

Jag vill att ni framförallt lyssnar på första singeln “Quiet Little Voices” från i våras. Någonstans där finns allt jag gillar med popmusik, utan att jag för den delen riktigt kan sätta fingret på det. Mitt ena jag vill bara hoppa och vifta med knytnäven, medan mitt andra vill sätta mig ner och, tja, tänka igenom mitt liv eller något. We Were Promised Jetpacks slår an en ton hos mig som jag alldeles för sällan hör. Dessutom borde någon skotsk turistmyndighet ge gossarna en påse pengar, för det här gänget får mig att vilja åka till Glasgow och spendera alla mina surt förvärvade pengar.

Mats Ömalm

Se/lyssna: “Quiet Little Voices” på Youtube och på Spotify

Mer om WWPJ: NT.se, Sydsvenskan, HD.se, Dagbladet.se, Smålandsposten
Annat aktuellt om musik: Way Out West  och Spotify gynnar storbolag (DN.se), Enstöringsrocken har blivit social och Shoegazing (SvD.se)