“Problemet med hårdrocken är att den varken är hård eller rock” sade en gång Hjalle Lorentzon, då munspelare i Wilmer X. (Uttalandet kan väl ses som höjdpunkten i hans ganska fläckiga karriär. Inget han gjort, vare sig förr eller senare, toppar det uttalandet.) Det sammanföll förvisso med en av rockmusikens allra sunkigaste perioder: slutet av 80-talet, en period då musikbranschen svämmade över av genier som Tiger Tailz, Danger Danger och Bang Tango. Men han hade rätt. Det var inte särskilt mycket rock. Och det var fan inte hårt.
Reaktionen som kom, grunge, var egentligen inte särskilt hård, den heller. Bara något år in på dess korta sejour i musikvärldens medvetande var även den formulärisk, blek och förljugen. Så var den revolutionen all. Och hela tiden låg den riktiga hårda rocken där i bakgrunden och puttrade för sig själv, på sin kant. Som ett parallellt universum av oljud, aggression och medialt ointresse. Bortsett från små spontana utbrott på ytan – jag tänker bland annat på de små svallningar som exempelvis dödsmetallen gjorde, även om just den ofta var tämligen serietidningsartad – brydde sig ganska få människor om Rapeman och Melvins, för att nämna två som tog de mindre trafikerade vägarna.
2009 är vi där igen, med allt vad det innebär. Trams som Hardcore Superstar är “den nya hårdrocken”, och Hjalle Lorentzon-citatet känns ånyo rätt aktuellt. Men nu som då så finns de där rackarna som kanaliserar sin energi i vad som mer än något annat verkligen ÄR hård jävla rock. Jag tänker på britter som Gallows och The Ghost of a Thousand, svenskar som Grace.Will.Fall och amerikanerna i Fucked Up och The Bronx. Band som tar avstamp i Black Flags galnaste stunder, Drive Like Jehus meckiga skränrock och den våldsamma, olycksbådande tyngden i dagens föremål för min vördnad:
Converge.
Jag har i all ärlighet aldrig lyssnat särskilt mycket på Converge. De var alltid det där bandet man bara skulle gilla för tio år sedan, och jag gissar att jag var på någon annan plats i livet just då. Oemottaglig. Eller så började jag bara i fel ände, liksom. Hörde “fel” skiva eller “fel” låtar. Men när jag nu lyssnar på senaste plattan “Axe to Fall” så faller allt på plats. Jag har hunnit ikapp. Det belönar sig.
“Dark Horse” öppnar albumet med en ettrig och psykotisk gitarrslinga som har lika mycket gemensamt med Angus Young som med Greg Ginn, och sätter en bråkig och intensiv ton för vad som komma skall. Avgrundsdjupt tunga gitarriff varvas med nerviga hastighetspartier, förbyts i dissonant oväsen och mynnar inte sällan ut i granithårt kaos. Ovanpå allt svävar Jacob Bannons distade vrål, mer som ett extra instrument än regelrätt sång.

Fjärde spåret “Effigy” summerar upp ganska exakt vad Converge handlar om: halsbrytande speed, våldsamt tuggande riff, aviga rytmer och ett sound som drar in extrem metal och hardcore i ett paket. Det låter både elakt och desperat, primitivt och intelligent, blytungt och blixtsnabbt. Inte alls som de klumpfotade ursäkter till thrash metal som många i straight edge-scenen försökte sig på i mitten av 90-talet. Det låter helt enkelt genuint och – vågar jag säga det – kompetent. Och riktigt fucking hardcore. Lyssna på “Damages” och gå ner på knä.
Men så, vilket jag förstår är legio när det gäller Converge, dras det ner lite på psykvårdsmanglet mot slutet av skivan. “Cruel Bloom” skickar tankarna i riktning mot Tom Waits och Nick Caves mördarballader, och även avslutande “Wretched World” plöjer framåt i snigeltempo. Likväl är båda spåren hårdare än knogjärn av titan.
Visst, att kalla det hårdrock är väl att rent definitionsmässigt hårddra det lite. Samtidigt är det så jag upplever Converge på nya plattan: det är hårt som fan, och det rockar så in i helvete. Räcker för mig.
Mats Ömalm
Mer: Officiell hemsida, MySpace, Dagens Skiva, GP.se, Sydsvenskan, Aftonbladet
Spotify: “Axe to Fall”
Annat aktuellt: Slayer!!! (DN.se), Alkberg är tillbaka (SvD.se), Katastroffilm (Fokus), Sprithögern lever (ETC), Ludd i luren (ComputerSweden)
Eftersom en stor del av min referensbank har sitt ursprung i musikrelaterade händelser, produkter och erfarenheter är det förstås naturligt att jag ofta ser egots inverkan på just sådana ting. Och titt som tätt upplever jag också att egot faktiskt inverkar i positiv mening på människors musikskapande. Som Bear Quartets “89″, Animal Collectives senaste, Beach Boys “Pet Sounds” och John Cales musikaliska arv, för att bara nämna några. Eller i stort sett hela Lee Perrys egna output. När man liksom låtit personligheten (eller diagnosen), ens egna önskningar och preferenser helt och hållet styra produktionen. Inte kallt beräknande, utan helt frisläppt i nuet och utan oro för andras förväntningar. Egot som arbetsredskap skulle man kunna säga.
Du som är tidigare glatt bekant med bandet från makalösa album som “The Soft Bulletin” och “Christmas on Mars” tänder säkert på premissen. Du som inte är det kommer antingen att fullständigt avsky “Embryonic” eller låta dig svepas in i en ljudbild som både förskräcker och förhäxar, förtrollar och förvånar, rubbet. Det är liksom ingen idé att beskriva hur det låter. Inte för att jag är begränsad till ett visst antal tecken, men det är bara poänglöst att ge sig på namedropping eller referenser. Den enda parallellen jag kan dra är möjligtvis till “Piper at the Gates of Dawn” och Beckombergas slutna avdelning. Egot som arbetsredskap, som instrument, som producent. Egot lössläppt från kropp och själ, och lämnad att härja fritt i rymd och studio.
Johnny Boy “You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve”
Kanye West “Through the wire”
Brian Wilson “Surf’s up”
Bon Iver “Skinny love”
Loop Troop “Zombies”
Midlake “Roscoe”
Tills dess kan ni ju ta och lyssna på
Få musikgenrers anhängare är så ombytliga som de som älskar elektronisk dansmusik. På bara några månader kan smakerna skifta på de mest radikala sätt, och det som var skållhett i januari kan vara stendött i juni.
Det gjordes inte bara bakåtsträvande, seg och larvig pastischpop i Storbritannien på 90-talet, även om löjliga beefar mellan Oasis och Blur dominerade poptidningarnas färgglada sidor. Primal Scream var sjukt viktiga för mig och många andra. Triphopen hade sin kvart i strålkasterljuset. Saint Etienne fyllde dansgolven och lockade samtidigt in anoraktomtarna. Cornelius var förvisso från Japan – och det hörs – men hade någon sorts brittisk touch på sin knasiga eklekticism.
Personligen anser jag att r ‘n’ b och hiphop nådde sin peak först på 2000-talet – och jag är fullt medveten om att jag kan få mothugg på detta – men en hel del mördargrejer blev det förstås. Och Whitney Houston hade sina stunder. Punkt slut.
När vi ändå snackar r ‘n’ b passar det schysst att inleda det amerikanska indiesjoket med supervita r&b-månglaren Jon Spencer och hans Blues Explosion, även om hans musik är betydligt spretigare och hästlängder mer dissonant. Och om vi pratar om dissonans och 90-tal i samma andetag måste man bara nämna Jesus Lizard, som kanske mer än något annat band (Shellac undantaget) drog det skräpiga plåtljudets rock till sin spets. Jag har nog alltid varit ett större fan av amerikansk alternativrock än av den brittiska diton, med band som Afghan Whigs och Dinosaur Jr som främsta företrädare…
…fast shoegazescenen var och är faktiskt skyldig till många ekonomiska utlägg under mina ungdomsår. Swervedriver hörde jag första gången i Lars Aldmans eminenta “Bommen” i P3, och allt det andra liksom följde med av bara farten. Boo Radleys brukar av någon outgrundlig anledning slumpas in i samma grupp, även om jag alltid tyckt att de mest låtit som klassisk powerpop…
…om än något avigare än exempelvis skottarna i Teenage Fanclub. Amerikanerna är väl annars de som vevat den fanan högst. Det är egentligen märkligt att inte powerpopen fått större kommersiellt genomslag, för det är ju faktiskt oerhört enkel och catchy musik. Jag vet inte, jag. Var bandmedlemmarna för fula? Eller var musiken för mesig? Weezer är väl kanske inte klassisk powerpop per se, men de känns ändå som arvtagare till Cheap Trick och Big Star på något sätt.
Något som blev poppis på 90-talet var att lägga till suffixet -core efter varenda “ny ” genre som fick utrymme i musikspalterna. Nedanstående band har jag hört benämnas som något så fjantigt som “slo-core”. Visst, det går långsamt, men särskilt mycket -core kan det knappast sägas vara. Däremot är det ofta bländande vackert och outsägligt självömkande. Det passade fint för mig på den tiden. Jag var nämligen stundtals makalöst låtsasdeprimerad och tyckte att gubbar som Mark Kozelek i Red House Painters och Mark Eitzel i American Music Club sjöng om just mitt liv. Vilket de förstås inte gjorde. Men fan vilka låtar.
Men från det ena till det helt andra. Metal. Nice. Love it.
Det finns pinsamt lite bra 90-talshardcore på Spotify. Å andra sidan: tänker man efter så kom det inte så mycket bra hardcore på den tiden. Det mesta var uppblandat med långsamma, dåliga metalriff och märkliga åsikter. Som tur var finns det roliga grejer med de gamla kolerikerna i Sick Of It All och Agnostic Front.
We Were Promised Jetpacks från Glasgow är rätt sjaviga, spelar ganska krattigt och tycks inte ha ägnat mycket tanke åt sina låtkonstruktioner. Låtarna går allt som oftast snäppet snabbare än vad trumslagaren Darren Lackie egentligen klarar av. Produktionen är osedvanligt skränig och brötig för modern popmusik, och texterna antingen mumlas, gnys eller skriks fram. Och inte är de några snyggingar heller.